Hembesök

Måndagen spenderades ute på hembesök. De patienter vi besökte var alla äldre och många av dem hade drabbats av stroke eller hjärnblödningar tidigare. Allmäntillståndet på dessa personer får sägas vara dåligt då de alla var sängbundna och helt beroende av sina vårdgivare. Det blev väldigt lite praktiska göromål denna dag. Istället fokuserade sjuksköterskan och övrig medföljande personal på att tala med familj, patient och vårdgivare. Som alltid försökte de uppmuntra vårdgivarna genom att fråga hur det går för dem och ge dem beröm. 

En positiv iakttagelse denna dag var att bara någon enstaka av patienterna hade trycksår. Enligt min handledare berodde detta på ett gott arbete från vårdgivaren, tillsammans med en antidecubitismadrass.

En sak som dock har börjat få mig att fundera är varför så många av hemsjukvårdspatienterna har tracheostomi. Med brist på insikt i hur det ser ut i Sverige kan jag inte säga om det är något som skiljer sig från den svenska sjukvården, men jag får ändå en känsla av att de är frikostiga med tracharna här. En sak som jag dock kan jämföra är rutinerna för skötsel av tracheostomi, och på den punkten skiljer sig en del. Först och främst är själva kanylen nästan alltid av flergångstyp, gjord i rostfritt stål, jag har inte sett en enda näsa här och användandet av PEP-ventiler anpassade för trachestomier var det ingen av sjuksköterskorna som kände till. Hygienrutinerna verkar dock vara väl utvecklade och efterföljs flitigt.

Dagen efter, på tisdagen, åkte vi ut från staden till landsbyggden för att besöka två av sjukhusets pediatriska palliativa patienter. Första patienten var en sjuttonårig tjej som led av cancer och komplikationer efter cytostatikabehandlig. Fokus här låg inte på att göra någon praktisk behandlingen utan istället att ge stöd och uppmuntran till patienten och hennes familj. Sjuksköterskan oroade sig mycket över patientens humör och hon ville gärna följa upp fallet för att kunna ge mer konkreta åtgärder, t.ex. lära henne meditation.

Nästa patient var en 16-årig grabb som även han led av cancer. Här var inte utsikterna lika mörka utan fortsatt hopp fanns för att behandla hans cancer. Humöret hos grabben verkade bra. Han talade obehindrat, men kanske aningen generat, med alla mammiga sjuksköterskor som hade samlats kring honom. Få gånger innan har jag önskat så mycket att jag kunde tala thai. Från vad jag uppfattade från min handledare så led han av Osteosarkom. Detta hade drabbat hans rörlighet i benen avsevärt och gjort honom rullstolsbunden. Samtalet kom därför att handla mycket om hur han kunde träna sina ben och vad han skulle tänka på för att undvika trycksår. 

På väg tillbaks till sjukhuset gjorde vi även ett snabbt stopp på en liten ekologisk bondgård. Vi fick en visning och fick se lite av dem djur och grödor som odlades där. Tydligen var bonden så pass framgångsrik i sitt ekologiska odlande att han hade framhållits som ett gott exempel på hållbart jordbruk. Runt huset satt en hel del bilder på besökande delegationer som ett bevis på detta. 

Olof