Stor storstad!

Vi hann även med att spendera några dagar i Bangkok innan det var dags att åka hem till Khon Kaen. Bangkok var helt galet stort! Stort, intensivt och bullrigt. Det kändes på något vis ännu större och intensivare än New York, men jag kan inte säga varför. Vi både gick mest runt och gapade över hur stort det var den första dagen. När vi tog sky-train'en in från flygplatsen blev vi varse om hur stort det var, stan tog aldrig slut! Vi åkte i säkert 40 min i tätbebyggelse och det var inte allt (jag som gillar kollektivtrafik var för övrigt väldigt imponerad över deras skytrain, fint, fräsch, kylt, snabbt, billigt, bra och de gick väldigt ofta).

 Akta era flipflops i rulltrappan

 De fanns vanliga lämna företrädeskyltar om gravida, äldre och barn, men även skyltar om att lämna företräde till munkar.

En dag irrade vi in oss i ett högst opersonligt och gigantiskt shoppingcenter. Både jag och Olof tycker mycket bättre om alla marknaderna än märkesbutiker och vi bestämde oss snabbt för att lämna stället och istället tog vi oss till Baiyoke II som är Thailands högsta byggnad! Det var FRUKTANSVÄRT högt på 84 våningen. I några minuter vägrade jag att ta hissen ner igen, då den hade glasruta som vägg och man såg hela färden. Läskigt. Men ja, vi kom ner igen.

Bangkok bjöd på fantastisk mat och shopping.. Även Olof gick loss och vi dubblade nog båda vår packning under dagarna i Bangkok. Det kommer bli problematiskt när vi ska hem till Sverige igen kan jag tänka mig.. Innan vi tog bussen till Khon Kaen hann vi med världens största (!) marknad, den hade 5000 stånd. Fruktansvärt mycket folk, fruktansvärt varmt och fruktansvärt mycket saker. Galet.

Bussen hem var för övrigt som att flyga. Vi serverades mat och snackspåse innan avgång, jos och vatten, det fanns massage i ryggstödet och varje säte hade tv-skärm med film, spel och tv.

Täääääääääät trafik som sniglar sig fram i Bangkok. Heja skytrain!

Avslutar med en peppig bild som jag hittade på facebook.

Nu är vi åter i Khon Kaen och idag anlände Annie!!! Jag och Annie ska ju göra vår uppsats ihop och därmed vår datainsamling här. Med start imorgon! Ska bli mycket roligt!
Ikväll ska vi ut och fira Olofs födelsedag (som var igår), Annies ankomst och Ellas examen. Kul kul!

Ellen

Djungeläventyr!

Häromdagen bar det av till nästa äventyr - i djungeln! Vi åkte linbana mellan träden. 40 meter upp i luften, stod vi på små plattformer som satt fast runt träden (oftast utan räcken men vi satt alltid fast i säkerhetslinor) och sedan kastade vi oss ut i våra selar i linbanan. Det var en otrolig adrenalinkick och väldigt roligt och väldigt läskigt samtidigt. Men vi överlevde! Helt oskadda.

Safety first! (som det står på skyltar på alla sjukhusen här) + Obs! (Olofs) Shorts!

 Väldigt svettigt, men väldigt kul att vandra på berget och i skogen.

Kul kul! Nu är våra Phuket-dagar till ända och summasummarum är nog ett gemensamt "borta bra men hemma bäst". Det har varit väääääldigt skönt med sol och bad (och framförallt har vi båda nog mest uppskattat att få vara nära havet) men vi är båda väldigt lyckliga över att utbytet har varit i Khon Kaen och inte där. I eftermiddag ankom vi Bangkok och vi har inte hunnit mycket mer än att checka in och äntligen få tag på fantastisk thailändsk mat igen! (vilket ju var väldigt svårt i Phuket, mycket tråkigt för alla turister som bara ser det och inte får smaka den "riktiga thai-thaimaten" som är faaaaantaaaaaastiiiiiisk). Första intrycket av Bangkok är att det är oerhört stort, intensivt och bullrigt. Återkommer med vidare rapport!

Solnedgång från Phuket

Ellen

Båtutflykt!

Nu har vi alltså kommit till en del av Thailand dit många av våra landsmän åker. Och vi är väldigt förundrade över hur olikt det är det Thailand som vi har lärt känna. Jag påstår att vill man ha det som finns här, kan man lika gärna åka till Kanarieöarna eller något liknande, det ser ungefär likadant ut. Stora hotellkomplex, bargator, restauranger med mat från världens alla hörn (men än så länge har vi inte hittat en enda riktigt bra restaurang med god thaimat) och ja, mestadels västerlänningar. Om man vill stöta på en thailändare får man leta - vilket ju är motsatsen till Khon Kaen. I vilket fall! Vi njuter i fulla drag av solen och framförallt havet. Därmed begav vi oss ut på båtutflykt igår, så att Olof skulle få dyka och jag snorkla.

Vädret var fantastiskt, havet var stilla, allt var underbart. Det var vi, två andra svenskar, en norrman, en amerikansk familj och några till.

Det var ju lite oroväckande att deras dykguide inte ens visste åt vilket håll man skulle ha cyklopet.. ;)

Dykarna hade fantastiska dyk, jag och den amerikanska mamman hade finfina snorkelturer som ackompanjerades av att båtmännen slängde i mat till fiskarna i form av spagetti, bröd och banan som gjorde att vi kunde snorkla i stora stim av fiskar i alla möjliga fina färger. Arrangerat - men sååååå vackert. Vilka färger! Attans att jag inte har någon undervattenskamera (och att Olof glömde sitt kamerahus hemma).

Ännu en bra dag.

Ellen

Sista praktikdagen och ankomst till Phuket

Hej hej!
I torsdags hade vi vår sista praktikdag och ska nästa vecka enbart ha självstudier. Sista dagen utvärderades på finaste vis, i sjukhusets representationssal. Det var vi, våra handledare vi haft de senaste två veckorna på sjukhuset, den högst ansvariga för alla studenter som har praktik på sjukhuset och annan sjukhusrepresentant. Det kändes väldigt högtidligt och de kan verkligen det här med utvärdering!

De tar verkligen till sig våra kommentarer och vi är väldigt nöjda över lag - det enda jag önskar är mer praktik! De har även sannerligen gjort sitt bästa för att ge oss både hemsjukvårdsperspektivet men samt belysa våra ämnen vi har till våra respektive examensarbeten. Olof har fått se mycket palliativ vård och jag har fått se deras hygienarbete. En av sjukhusrepresentanterna bad mig även kommentera deras hygienarbete och komma med rekommendationer för att göra det än bättre - vilket känns väldigt ärofyllt! Jag bad om att få återkomma, då vår (min och min medförfattare Annie) observationsstudie inte ens har börjat än. Men det är verkligen kul att de är intresserade av våra respektive studier.

Just dessa två veckor har de verkligen visat att utbytet har varit givande från båda parter - vi är de första utomasiatiska studenterna som har praktiserat på respektive avdelning och vi har dragit väldigt mycket blickar till oss. Patienter och personal pratar om oss, smygfottar oss, fottar sig med oss och de är väldigt stolta över att ha oss där. Och att de kan praktisera och utveckla sin engelska ser de också som ett väldigt plus (förutom att få höra hur vi gör det på andra sidan världen).

Efter kursutvärderingen fick vi se lite av en karaoketävling som skulle ske i matsalen. De arbetar ju mycket med att ge personalen quality of life och att få de att trivas på arbetet och alltså arrangerar man en årlig karaoketävling på sjukhuset, där de heeeeemskt gärna ville att Olof och jag skulle delta. Vi avböjde dock.

 -56 är alltså 2013. De utgår från buddhistisk tideräkning.

Man kunde köpa blommor och girlanger och ge till den som man tyckte sjöng extra bra, till en väldigt liten slant. Pengarna gick sedan oavkortat till patienter i behov. Har vi förresten berättat att patienterna får betala vad de kan för sin behandling? Här beskriver jag de olika försäkringarna som finns här och där basen i runda slängar är att man betalar 30 bath om man kan. Man kan dock gärna betala mer, eller mindre om man inte har. Vi stötte på en kvinna som blev inlagd för radioaktiv behandling som betalade jag tror 40 bath för att vara inlagd och få behandling i tre dagar. Så himla bra! Man grundar detta i att varje person ska känna att de kan göra rätt för sig, även om man bara har råd att betala några bath för sitt läkarbesök eller behandling, så är det okej och man ska få känna att man iallafall har betalat för sig. Det ska öka självkänslan.

Eftersom vi som sagt har självstudier nästa vecka och att nästan hela fakulteten åker till Japan samtidigt för konferens, så bestämde även vi oss för att lämna staden och studera på distans, då vi tänker att vi får bäst motivation och resultat vid havet. På fredagen åkte vi därför till Phuket, för några dagars sol, bad och studier.

 Vi bor verkligen på stranden, i ett litet familjeägt hotell som vår utbyteskoordinator hjälpte oss att boka.

Vi ankom vid sjutiden på kvällen och det tog blott 25 min efter vår ankomst till hotellet innan vi stötte ihop med ett gäng svenskar. Vi hann ta en tur på vår gata innan läggdags och det består verkligen bara av hotell, barer, turister och några få thailändare som ropar "Tjena! Hur mår du?" De blir förvånade när vi hälsar och tackar på thailändska som vi är vana vid och vi är förvånade över hur smaklös maten är här jämfört med i Khon Kaen. Det är svårt att hitta thaimat på thailändsk vis och det mesta är hamburgare, kinesiskt, italienskt och ja pizza. Och tre gånger så dyrt! Dagen har mestadels spenderats med att Olof förlorat i backgammon, strandhäng och äntligen bad i havet. Imorgon ska vi på dyk- och snorkelutflykt.
Hoppas allt är bra hemma!
Ellen

Hembesök

Måndagen spenderades ute på hembesök. De patienter vi besökte var alla äldre och många av dem hade drabbats av stroke eller hjärnblödningar tidigare. Allmäntillståndet på dessa personer får sägas vara dåligt då de alla var sängbundna och helt beroende av sina vårdgivare. Det blev väldigt lite praktiska göromål denna dag. Istället fokuserade sjuksköterskan och övrig medföljande personal på att tala med familj, patient och vårdgivare. Som alltid försökte de uppmuntra vårdgivarna genom att fråga hur det går för dem och ge dem beröm. 

En positiv iakttagelse denna dag var att bara någon enstaka av patienterna hade trycksår. Enligt min handledare berodde detta på ett gott arbete från vårdgivaren, tillsammans med en antidecubitismadrass.

En sak som dock har börjat få mig att fundera är varför så många av hemsjukvårdspatienterna har tracheostomi. Med brist på insikt i hur det ser ut i Sverige kan jag inte säga om det är något som skiljer sig från den svenska sjukvården, men jag får ändå en känsla av att de är frikostiga med tracharna här. En sak som jag dock kan jämföra är rutinerna för skötsel av tracheostomi, och på den punkten skiljer sig en del. Först och främst är själva kanylen nästan alltid av flergångstyp, gjord i rostfritt stål, jag har inte sett en enda näsa här och användandet av PEP-ventiler anpassade för trachestomier var det ingen av sjuksköterskorna som kände till. Hygienrutinerna verkar dock vara väl utvecklade och efterföljs flitigt.

Dagen efter, på tisdagen, åkte vi ut från staden till landsbyggden för att besöka två av sjukhusets pediatriska palliativa patienter. Första patienten var en sjuttonårig tjej som led av cancer och komplikationer efter cytostatikabehandlig. Fokus här låg inte på att göra någon praktisk behandlingen utan istället att ge stöd och uppmuntran till patienten och hennes familj. Sjuksköterskan oroade sig mycket över patientens humör och hon ville gärna följa upp fallet för att kunna ge mer konkreta åtgärder, t.ex. lära henne meditation.

Nästa patient var en 16-årig grabb som även han led av cancer. Här var inte utsikterna lika mörka utan fortsatt hopp fanns för att behandla hans cancer. Humöret hos grabben verkade bra. Han talade obehindrat, men kanske aningen generat, med alla mammiga sjuksköterskor som hade samlats kring honom. Få gånger innan har jag önskat så mycket att jag kunde tala thai. Från vad jag uppfattade från min handledare så led han av Osteosarkom. Detta hade drabbat hans rörlighet i benen avsevärt och gjort honom rullstolsbunden. Samtalet kom därför att handla mycket om hur han kunde träna sina ben och vad han skulle tänka på för att undvika trycksår. 

På väg tillbaks till sjukhuset gjorde vi även ett snabbt stopp på en liten ekologisk bondgård. Vi fick en visning och fick se lite av dem djur och grödor som odlades där. Tydligen var bonden så pass framgångsrik i sitt ekologiska odlande att han hade framhållits som ett gott exempel på hållbart jordbruk. Runt huset satt en hel del bilder på besökande delegationer som ett bevis på detta. 

Olof

Oväder och fortsatt praktik

Hej hej bloggen!
Jag har förstått att ni har haft någon form av oväder hemma, det var nog universellt för det hade vi också! Inte så lite heller. Ella hjälpte oss in till stan igår för att köpa bussbiljetter då vi ska ut på äventyr till helgen och på vägen hem började det blåsa ordentligt. Vi åkte song taew och det gick inte att se någonting, då vinden blåste upp allt damm och sand från gatan. Motorcyklarna fick stanna och vi blundade och försökte skyla oss från dammet. Sen kom regnet. Vädret har så otroligt starka uttryck här.. regndropparna var som spikar hot huden och blåsten gjorde att den stod i sidled. När vi väl kom in på universitetsområdet hade blåsten blåst ner grenar och träd över vägar och det var precis att vi lyckades ta oss fram.

Vi sprang in i ösregnet (ett sånt där ösregn som är sällan skådat hemma, verkligen som en dusch) och sedan kom åskan.. det mullrade och blixtrade och det lät som att den var väldigt nära. På någon timme var det hela över. Kort men intensivt! Men oj vilken skada det gjorde! På kvällen hängde jag med tjejerna ut på middag, men det var lättare sagt än gjort..

För det första var nästan hela campus med omnejd strömlöst. Det blev läskigt kolsvart och man kunde knappt skymta människorna som var ute. Och här försöker vi köra på en bro som är helt översvämmad. Vi körde och körde och körde innan vi kom fram till någon restaurang med el vilket blev långt in i stan.

Och när vi sitter och äter så kommer en elefant förbispatserande. Titta i bakgrunden! Och så obrydda tjejerna är. :) Så väldigt märklig grej.

Och idag på morgonen hade även vårt dormitory blivit strömlöst.. och när vår chaufför kom för att köra oss till praktiken så körde vi fast i ett vägarbete på vägen ut och vi fick putta loss bussen. Och nu ikväll fick vi även reda på att fakulteten blåst sönder på sina håll, min handledares hus tog skada osv. Vilket väder! Skööönt att vi inte har det så hemma (så ofta). Dock hade tjejerna aldrig varit med om att så stora delar av staden blev strömlöst så länge som igår. ( Gå med här ).

I övrigt flyter praktiken på! Jag är denna veckan på en kirurgavdelning för kvinnor med generell kirurgi. Jag tycker det är extra kul då jag spenderade mina tio veckor på en liknande kirurgavdelning i Lund i termin tre och det är kul att jämföra och se liknader och skillnader. Liksom på medicinavdelningen förra veckan fanns här 32 sängar. Dock var det inte lika stor överbeläggning utan blott 37 patienter men det kan vara upp till 40-50 patienter.. Topplistan på vanligaste operationer för patienterna på avdelningen är pga: Appendicit (blindtarmsinflammation), gallsten, bröstcancer, "övre gastrointestinal blödning" eller tarmproblematik.

Värmen har också kommit till stan. Sommaren är på väg. Dock är det här tydligen inte toppen utan det kommer bli ännu varmare in i april. Det är väldigt varmt att arbeta i 37 graders värme och det finns ingen air condition (förutom i glasburen för hjärtpatienter) på avdelningen utan enbart fläktar. Jag har börjat märka av värmen och jag får dricka mycket vatten och pusta ut i avvsvalkade rum emellanåt. Och som sagt har de anhöriga ett sjå i att svalka sina sängliggande anhöriga med blöta trasor..

Jag har även blivit visad några av de övriga avdelningarna inom kirurgi samt kirurgintensiven och hjärtintensiven. På sjukhuset saknas det en "hjärtavdelning" så vi har plats för tio patienter som genomgått hjärtoperationer i väntan på att den riktiga avdelningen ska byggas. Idag har jag även fått se traumaavdelningen (så mycket patienter! Även här drygt 30 platser, men i dagsläget fanns över 40 patienter. När hon visade mig dit trodde jag att vi var framme när vi fortfarande var ute i korridoren.. så mycket patienter fanns där (även utanför avdelningen alltså, sängar överallt). Trafikolyckor var markant överrepresenterat (än en gång: använd hjälm hjälm hjälm!) och av alla patienter fanns det enbart en kvinna på avdelningen av samtliga patienter. Intressant. Sedan fick jag se brännskadeavdelningen som bestod av fyra platser. Här låg de patienter som hade minst 30-40% brännskador, övriga hamnade på plastikoperation. Sedan fanns det även kirurgavdelningar specialiserade inom neurologi (hjälm hjälm hjälm!) och urologi. Jag fick även se "öppenvården" och vissa mottagningar. Myyyyycket patienter finns det här. Sjukhuset har verkligen ett stort upptagningsområde.

Åter på avdelningen fick jag vara med i det vanliga sjuksköterskearbetet med såromläggningar, läkemedelsutdelning, rond, journalföring osv. Som Olof beskrev om att vi sett en del trycksår i tidigare inlägg så har jag nog snart sett alla möjliga skolboksexempel i sårväg snart, både välläkande sår och infekterade. Mycket lärorikt! Eftersom det är studenter på denna avdelningen så har vi haft olika fokus dagligen, igår hade vi en föreläsning på eftermiddagen om stomier och omvårdnad av dessa och empowerment av patienter som får en och idag hade vi fokus på dränage. Först en föreläsning och sedan rundvisning bland patienterna där de visade alla möjliga sorters drän, väldigt kul eftersom vi har nästan detsamma hemma i Sverige men de ser så väldigt olika ut (jag kan tänka mig att våra är lite modernare.. men det är fint att se att även det omoderna fungerar!).

Imorgon ska vi till ett annat sjukhus och förhoppningsvis på en del hembesök.

Ellen

Röntgenstrålar, hjärtstopp, liv och död.

Det kändes verkligen som att vara med i en film när jag hade praktik i onsdagseftermiddag. Min engelsktalande handledare var på möte och jag var med den icke engelsktalande personalen i HLR-teamet under ett återupplivningsförsök när jag bara hann tänka att "oh, nu förlorade vi nog patienten" när personalen (förutom personen som utförde hjärtkompressionerna) kastade sig ner på huk runt sängen innan en arm drog ner mig också och berättade att "X-ray" (= röntgen). Vi räddade alltså livet på en, samtidigt som vi duckade för röntgenstrålarna från mobil röntgen hos en annan patient i ett öronbedövande ljud från byggarbetet utanför fönstren på en medicinavdelning med 33 platser där vi hade 44 patienter. i sängar.

Så här ser fönsterna ut i Thailand! De är aldrig stängda och går inte att stänga tätt och i vanliga fall är de täckta med nät på insidan. Denna bilden är dock tagen inomhus vid vårt kök där vi bor. Relaterat till min praktik så hör man byggarbetet väldigt bra inne på avdelningen. Jag förstår inte hur läkarna kan höra något när de auskulterar patienterna..

Här är arbetet! De har ganska mycket kvar..

Min praktikvecka har varit minst sagt intensiv. Jag har alltså spenderat mestadels av tiden på en medicinavdelning för kvinnor med undantag för måndageftermiddag då jag följde med Olof på hembesök.

De vanligaste sjukdomarna på den här avdelningen är pneumoni, kronisk njursjukdom, hjärtsvikt/kranskärlssjukdom, stroke och HIV. Flera av patienterna var äldre samt multisjuka. Samt kritiskt sjuka. Jag fick berättat för mig att flera av patienterna försöker in i det sista att klara sig hemma, innan de i sista stund måste ta sig akut till sjukhus. Avdelningen delades även av huruvida patienterna hade eller inte - en infektion.

Här används inte datorer utan det är såhär journalerna ser ut.

Jag försökte smygfotta en läkare för jag vill visa hur de ser ut. Det här är alltså en helt vanlig arbetsklädsel för en läkare. Det finns många kvinnliga läkare överlag, och de arbetar i privata kläder under skjortan vilket ofta är fina klänningar med spets och kanter. Skorna är också helt valfria.

Det första som slår en när man kommer in på den här avdelningen är antalet sängar. När man på Olofs onkologiavdelning fick leta efter patienterna, kunde man på min avdelning knappt komma in på grund av alla patienter. Det fanns som sagt 33 sängplatser på avdelningen. Men på måndagen hade vi 37 patienter. På tisdagen 41. på onsdagen 43. på torsdagen 44. Trenden gick inte på rätt håll. "But when it's high season, we have 60 patients!" Det fanns tre enkelsalar på avdelningen, men som nu huserade tre patienter i varje. Längs de större salarna (det ser inte alls ut som hemma, det är en jättesal med två glasväggar som skärmar av, så det blir tre "salar". Från sjuksköterskestationen kan man se samtliga sängar) satte man en extra rad med sängar, resterande patienter låg utanför avdelningen. Behövde patienterna som låg i extraraden syrgas, fick de låna av grannen som hade en riktig sängplats med syrgas och som inte behövde. Allt gick att lösa och ingen klagade (det var väldigt tydligt att situationen var ansträngd för alla som var där). Vi hade ofta stabs-läge under min sjukshuspraktik hemma i Sverige och det här hade nog kallats vid katastrofläge i svenska mått mätt - men som är vardagsmat här..

Här sitter jag med ett gäng fantastiska sjuksköterskor

Som ni kanske förstår fanns där väldigt mycket patienter som är väldigt sjuka och vårdtunga (kräver mycket omvårdnad). Åtta låg i respirator, flertalet i "akut peritonealdialys" (de sa drömmande "ooooh har ni hemodialys?") och det kunde som sagt även ske flera hjärt- och/eller andningsstopp per dag. Min upplevelse första dagen var att jag tyckte att läkarnas morgonrond aldrig ville ta slut. Dels finns det många patienter att gå till men att de hela tiden fick göra interventioner hos patienterna. Till höger såg jag en intubering, till vänster en lumbalpunktion och rakt fram en pleuratömning. Rakt upp och ner i rummet. Kunde man, så försökte man skärma av med draperier eller vikväggar. Vid hjärt- och lungräddning gick de anhöriga ut.

En annan dag var jag med vid en intubering av en patient när det skedde ett samtidigt hjärtstopp i en närliggande säng. När det krävs HLR, arbetar de i team med tre sjuksköterskor, en läkare och en "arbetare" (som är som ett vårdbiträde hemma). Allt sker väldigt smidigt, alla är väldigt  professionella och vet vad de ska göra. En sjuksköterska ger hjärtkompressioner, en ger läkemedel, den tredje står som avbytare till hjärtkompressionerna, vårdbiträdet tog hand om rubens blåsa och läkaren övervakade EKG och gav läkemedelsordinationer. De arbetar väldigt lugnt och systematiskt hela tiden, trots arbetsbördan innan, under och efter HLR. Ingen, stress, ingen panik, inga höjda röster, inget onödigt spring, inga larm. Jag upplevde det alltid som väldigt slimmat, välgenomtänkt och fungerande. Behövdes mer hjälp så bad teamet om det. Jag blev mycket imponerad då det lilla jag sett av HLR på sjukhusavdelning i Sverige var att när akutlarmet gick så sprang all personal dit, vilket här inte var fallet. Aktuellt team tog hand om sina patienter och bad som sagt om hjälp om de inte kunde hantera situationen själva. Det fanns ju som sagt 43 andra kritiskt sjuka patienter att ta hand om en den som fått ett hjärt- eller andningsstopp.. När det dock skedde två hjärt- och andningsstopp samtidigt blev jag något stressad när jag insåg att nu var alla sjuksköterskor upptagna, vad skulle hända om en tredje också behövde HLR?

Men varför fanns där så allvarligt sjuka patienter på en medicinavdelningen tänker kanske ni. Det gjorde nämligen vi. Jo, för att medicinintensivvårdsavdelningen hade fullt. Där säger man stopp när det blir fullt, vilket man inte gör på avdelningen. Så det fanns alltså ingen möjlighet att flytta patienterna någon annanstans. Det var väldigt intressant att Olof hade sin tio veckors praktik i termin tre på en medicinavdelning hemma i Lund när jag varje dag kom till bussen vid arbetsdagens slut med stora ögon, blek näsa och hakan fortfarande vid knäna när jag berättade vad jag sett varpå han svarade "men sådär var det inte aaaaalls på min avdelning i Lund".

Beträffande hemsjukvårdsperspektivet och de få besök jag hann med denna veckan så visar de anhöriga en sådan otrolig tacksamhet. Vart vi än var fick vi gåvor, iskallt flaskvatten, frukt eller bakelser. Sedan sysslade sjuksköterskorna mycket med empowerment av vårdgivarna, som kunde vara familj eller någon som var anställd av familjen. Det var mycket hejarop och komplimanger under omläggningen och efteråt när de pratade om hur de gick. En av patienterna hade varit med om en trafikolycka ("cykelhjälm, cykelhjälm, det är bra att ha...") för bara tre månader sedan, och vårdgivarna fick ringa sjuksköterskan om stöd och hjälp när helst de ville, vilket blev mer och mer sällan ju mer varma i kläderna de blev med sin situation.

När veckan var slut och jag tackade för mig med tårta så hade hela avdelningen samlat ihop till ett fantastiskt blomsterarrangemang till mig! Här är den officiella överlämningen (innan nattpersonalen gick hem, det är därför vi är så många). Vad bilden inte förtäljer är att arbetet flyter på som vanligt och det sker en intubering bakom fotografen..

Överhuvudtaget så gör de anhöriga mycket mer här än i Sverige. Tillbaka på medicinavdelningen så svalkade de anhöriga sina patienter med fuktiga trasor i värmen, vände dem i sängen och var uppmärksamma på eventuella förändringar. Jag tycker det verkar vara så väldigt bra att de anhöriga exempelvis baddar sina anhöriga som är här. De får ju en speciell kontakt när de rör varandra hela tiden och det blir ju som massage över armar och ben och panna för patienterna. De lyckades även få till en kommunikation med de patienter som var vakna och låg i respirator och de skaffade sig ett eget teckenspråk samt att de som inte var vakna kunde känna att där satt någon och baddade dem och vakade under tiden de var medvetslösa.

Jag har fått se och lära mig så mycket under denna vecka! Jag har funderat och tänkt och begrundat och resonerat tills jag stupat i säng varje kväll. Personalen arbetar som oxar och arbetsmiljön är helt klart annorlunda. Det finns så otroligt mycket mer att beskriva och resonera kring men jag stoppar vid det här idag. Än en gång, jag är oerhört tacksam över min vistelse här och det jag får se och vara med om. Det berikar verkligen och ger mig så otroligt mycket erfarenhet inför mitt framtida yrkesliv.
Ellen