Måndagen spenderades ute på hembesök. De patienter
vi besökte var alla äldre och många av dem hade drabbats av stroke eller hjärnblödningar
tidigare. Allmäntillståndet på dessa personer får sägas vara dåligt då de alla
var sängbundna och helt beroende av sina vårdgivare. Det blev väldigt lite
praktiska göromål denna dag. Istället fokuserade sjuksköterskan och övrig
medföljande personal på att tala med familj, patient och vårdgivare. Som alltid
försökte de uppmuntra vårdgivarna genom att fråga hur det går för dem och ge
dem beröm.
En positiv iakttagelse denna dag var att bara någon
enstaka av patienterna hade trycksår. Enligt min handledare berodde detta på
ett gott arbete från vårdgivaren, tillsammans med en antidecubitismadrass.
En sak som dock har börjat få mig att fundera är
varför så många av hemsjukvårdspatienterna har tracheostomi. Med brist på
insikt i hur det ser ut i Sverige kan jag inte säga om det är något som skiljer
sig från den svenska sjukvården, men jag får ändå en känsla av att de är frikostiga
med tracharna här. En sak som jag dock kan jämföra är rutinerna för skötsel av
tracheostomi, och på den punkten skiljer sig en del. Först och främst är själva
kanylen nästan alltid av flergångstyp, gjord i rostfritt stål, jag har inte
sett en enda näsa här och användandet av PEP-ventiler anpassade för trachestomier
var det ingen av sjuksköterskorna som kände till. Hygienrutinerna verkar dock
vara väl utvecklade och efterföljs flitigt.
Dagen efter, på tisdagen, åkte vi ut från staden
till landsbyggden för att besöka två av sjukhusets pediatriska palliativa
patienter. Första patienten var en sjuttonårig tjej som led av cancer och
komplikationer efter cytostatikabehandlig. Fokus här låg inte på att göra någon
praktisk behandlingen utan istället att ge stöd och uppmuntran till patienten
och hennes familj. Sjuksköterskan oroade sig mycket över patientens humör och
hon ville gärna följa upp fallet för att kunna ge mer konkreta åtgärder, t.ex.
lära henne meditation.
Nästa patient var en 16-årig grabb som även han led
av cancer. Här var inte utsikterna lika mörka utan fortsatt hopp fanns för att
behandla hans cancer. Humöret hos grabben verkade bra. Han talade obehindrat,
men kanske aningen generat, med alla mammiga sjuksköterskor som hade samlats
kring honom. Få gånger innan har jag önskat så mycket att jag kunde tala thai. Från vad jag uppfattade från min handledare så led
han av Osteosarkom. Detta hade drabbat hans rörlighet i benen avsevärt och
gjort honom rullstolsbunden. Samtalet kom därför att handla mycket om hur han
kunde träna sina ben och vad han skulle tänka på för att undvika trycksår.
På väg tillbaks till sjukhuset gjorde vi även ett
snabbt stopp på en liten ekologisk bondgård. Vi fick en visning och fick se
lite av dem djur och grödor som odlades där. Tydligen var bonden så pass framgångsrik
i sitt ekologiska odlande att han hade framhållits som ett gott exempel på
hållbart jordbruk. Runt huset satt en hel del bilder på besökande delegationer
som ett bevis på detta.
Olof

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar