Tanken för denna dag var att jag skulle spendera den
med Mam Taw (typ mormor Taw). Detta är alltså den sjuksköterskan som har
ansvaret för att leda den palliativa vården kring sjukhuset och samma kvinna
som jag till största delen har följt hela veckan.
Medan jag satt bland hennes kollegor uppe på deras
enhet och väntade på att hon skulle avsluta lite pappersexercis passade en av
de andra sjuksköteskorna på att visa mig lite bilder och tala om hur de arbetar
med hemsjukvård inom och utanför sjukhuset. Det ska sägas att trots att inget av detta var
planerat utan snarare kändes som ett sätt att ge mig lite intressant fakta i
väntan på andra aktiviteter, så upplevde jag att hennes information uppfyllde
precis det syfte till varför vi är här överhuvudtaget. Hon förklarade på ett avslappnat och okomplicerat
sätt hur de arbetar som lag bestående av en sjuksköterska, sjukgymnast,
arbetsterapeut, dietist och socialsekreterare. Ibland tas även hjälp av en
psykiatriker. Första gången de möter patienten är på avdelningen
där hen ligger. De är även med och skriver en utskrivningsplan innan de
fortsätter vårdarbetet i patientens hem. Arbetet får sen fortlöpa tills
patienten har blivit så pass frisk att hen kan remitteras över till
primärvården.
Efter dryga timmen av samtal och frågor var Mam Taw
klar och vi gick ner till en avdelning för att träffa en patient. Hon gav
konsultation inför utskrivning, något som verkar utgöra en stor del av hennes
arbetsuppgifter. Konsultationerna handlar oftast om vilka hjälpmedel och insatser
som kommer behövas i hemmet. Patient bedöms på bland annat vitala parametrar,
vakenhetsgrad och muskeltonus. Ett familjeträd (genogram) ritas upp och används
för att utreda situationen i hemmet och ärftliga sjukdomar.
Efter att ha varit på avdelningen tog vi oss ut från
sjukhuset för att göra ett par hembesök. Patienterna denna gång var en
multisjuk dam samt en inte så gammal man som blivit delvis paralyserad efter en
trafikolycka. Detta var alltså det tredje och fjärde hembesöket jag gjort på
denna praktik och jag börjar ana ett negativt mönster. ALLA patienter har
trycksår i sacrum. Och då menar jag inte lättare rodnad, utan stora, djupa och
ibland nekrotiska grad 4-sår. Tilläggas skall dock att anti-decubitis-madrass
ibland förekommer och används ändå måste det finnas en orsak till varför alla
dessa sår uppstår. Den normala behandlingen verkar i alla fall vara våt
omläggning 1 eller 2 gånger om dagen. Detta är tillsynes framgångsrikt då det
håller borta nekrosen och varbildningen.
Tillbaks på sjukhuset fick jag en rundvisning till
sjukhusköket. Först besökte vi köket för sondmat. Här framställer eller
förbereder de all sondmat som beställs av de olika avdelningarna. Till vissa
tillstånd använder de sig av ett färdigt pulver som de bara blandar med vatten,
men för de flesta patienter med näringssond gör de maten själva.
Själva köket i
detta fall var ett litet rum där 3 eller 4 kvinnor stod och jobbade. Kraven på
hygien var väldigt höga och alla bar förekläde, hårnät, munskydd och handskar.
De visade hur de mixtrade ingredienser såsom äggvita, kyckling, mjölk och
vatten i olika proportioner beroende på diagnos. Blandningen silades och
hälldes upp i droppåsar innan det skickades vidare ut till avdelningarna. Det ålåg
även dietisterna på enheten att, förutom att ansvara för framställning av
sondmat, utbilda vårdgivare inför vård i hemmet, så att rätt kost kan ges till
de patienter som har fortsatt behov av sondnäring utan kontinuerlig leverans
från sjukhuset.
Huruvida detta tillvägagångssätt är medicinskt bättre än svensk
sjukvårds Nestlédyrkan kan jag inte säga, men lukten av deras sondmat gav mig i
alla fall inte kväljningar. Detsamma kan inte sägas om isosource.
Bredvid sondmatsköket låg det vanliga, stora köket.
Temperaturen denna dag hamnade en bit över 30 grader, kökets öppna lågor gjorde
inte rummet svalare. Stämningen bland kökspersonalen verkade dock inte ha
försvagats av detta. Allting tillagades från grunden. Råvarorna såg väldigt
färska ut och den färdiga maten såg inbjudande och aptitretande ut. Jag tittade
runt i hela köket men såg inte en enda Sodexho-dekal… är inte det lite
märkligt?
En
liten ytterligare kommentar: Det är lätt att vara dryg och negativt inställd mot
den svenska sjukhusmaten, särskilt när man ser vad som serveras här.
Förespråkare av den svenska maten skulle förmodligen vilja framhäva att den
svenska maten både är näringsriktig, kostnadseffektiv och logistiskt
välfungerande. Smaken och matupplevelsen får komma i andra hand. Ett sjukhus är
ju trots allt inget hotell och maten är ingen room service. Detta är förvisso
helt riktigt. Patienterna är inte där för deras bekvämlighets skull och vi är
inte där för att uppvakta. Men om man ser på mat som en minutiöst uträknad
massa av kolhydrater, fett och protein så förstår man inte heller dess fulla
innebörd – mat är medicin. För en undernärd patient kan en god kost vara lika
viktig som betablockerare är för en hjärtpatient. Mat är alltså inte bara en
fråga om näringskrav och central upphandling, det är minst lika mycket en fråga
som berör patientens hälsa och patientens uppfattning om dennes hälsa. Att inte
reflektera fullt ut över hur maten påverkar både patientens mentala och
kroppsliga välmående skulle således innebära att man missar en viktig aspekt av
omvårdnaden.
Olof
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar