Sista praktikdagen och ankomst till Phuket

Hej hej!
I torsdags hade vi vår sista praktikdag och ska nästa vecka enbart ha självstudier. Sista dagen utvärderades på finaste vis, i sjukhusets representationssal. Det var vi, våra handledare vi haft de senaste två veckorna på sjukhuset, den högst ansvariga för alla studenter som har praktik på sjukhuset och annan sjukhusrepresentant. Det kändes väldigt högtidligt och de kan verkligen det här med utvärdering!

De tar verkligen till sig våra kommentarer och vi är väldigt nöjda över lag - det enda jag önskar är mer praktik! De har även sannerligen gjort sitt bästa för att ge oss både hemsjukvårdsperspektivet men samt belysa våra ämnen vi har till våra respektive examensarbeten. Olof har fått se mycket palliativ vård och jag har fått se deras hygienarbete. En av sjukhusrepresentanterna bad mig även kommentera deras hygienarbete och komma med rekommendationer för att göra det än bättre - vilket känns väldigt ärofyllt! Jag bad om att få återkomma, då vår (min och min medförfattare Annie) observationsstudie inte ens har börjat än. Men det är verkligen kul att de är intresserade av våra respektive studier.

Just dessa två veckor har de verkligen visat att utbytet har varit givande från båda parter - vi är de första utomasiatiska studenterna som har praktiserat på respektive avdelning och vi har dragit väldigt mycket blickar till oss. Patienter och personal pratar om oss, smygfottar oss, fottar sig med oss och de är väldigt stolta över att ha oss där. Och att de kan praktisera och utveckla sin engelska ser de också som ett väldigt plus (förutom att få höra hur vi gör det på andra sidan världen).

Efter kursutvärderingen fick vi se lite av en karaoketävling som skulle ske i matsalen. De arbetar ju mycket med att ge personalen quality of life och att få de att trivas på arbetet och alltså arrangerar man en årlig karaoketävling på sjukhuset, där de heeeeemskt gärna ville att Olof och jag skulle delta. Vi avböjde dock.

 -56 är alltså 2013. De utgår från buddhistisk tideräkning.

Man kunde köpa blommor och girlanger och ge till den som man tyckte sjöng extra bra, till en väldigt liten slant. Pengarna gick sedan oavkortat till patienter i behov. Har vi förresten berättat att patienterna får betala vad de kan för sin behandling? Här beskriver jag de olika försäkringarna som finns här och där basen i runda slängar är att man betalar 30 bath om man kan. Man kan dock gärna betala mer, eller mindre om man inte har. Vi stötte på en kvinna som blev inlagd för radioaktiv behandling som betalade jag tror 40 bath för att vara inlagd och få behandling i tre dagar. Så himla bra! Man grundar detta i att varje person ska känna att de kan göra rätt för sig, även om man bara har råd att betala några bath för sitt läkarbesök eller behandling, så är det okej och man ska få känna att man iallafall har betalat för sig. Det ska öka självkänslan.

Eftersom vi som sagt har självstudier nästa vecka och att nästan hela fakulteten åker till Japan samtidigt för konferens, så bestämde även vi oss för att lämna staden och studera på distans, då vi tänker att vi får bäst motivation och resultat vid havet. På fredagen åkte vi därför till Phuket, för några dagars sol, bad och studier.

 Vi bor verkligen på stranden, i ett litet familjeägt hotell som vår utbyteskoordinator hjälpte oss att boka.

Vi ankom vid sjutiden på kvällen och det tog blott 25 min efter vår ankomst till hotellet innan vi stötte ihop med ett gäng svenskar. Vi hann ta en tur på vår gata innan läggdags och det består verkligen bara av hotell, barer, turister och några få thailändare som ropar "Tjena! Hur mår du?" De blir förvånade när vi hälsar och tackar på thailändska som vi är vana vid och vi är förvånade över hur smaklös maten är här jämfört med i Khon Kaen. Det är svårt att hitta thaimat på thailändsk vis och det mesta är hamburgare, kinesiskt, italienskt och ja pizza. Och tre gånger så dyrt! Dagen har mestadels spenderats med att Olof förlorat i backgammon, strandhäng och äntligen bad i havet. Imorgon ska vi på dyk- och snorkelutflykt.
Hoppas allt är bra hemma!
Ellen