Det kändes verkligen som att vara med i en film när jag hade praktik i onsdagseftermiddag. Min engelsktalande handledare var på möte och jag var med den icke engelsktalande personalen i HLR-teamet under ett återupplivningsförsök när jag bara hann tänka att "oh, nu förlorade vi nog patienten" när personalen (förutom personen som utförde hjärtkompressionerna) kastade sig ner på huk runt sängen innan en arm drog ner mig också och berättade att "X-ray" (= röntgen). Vi räddade alltså livet på en, samtidigt som vi duckade för röntgenstrålarna från mobil röntgen hos en annan patient i ett öronbedövande ljud från byggarbetet utanför fönstren på en medicinavdelning med 33 platser där vi hade 44 patienter. i sängar.
Min praktikvecka har varit minst sagt intensiv. Jag har alltså spenderat mestadels av tiden på en medicinavdelning för kvinnor med undantag för måndageftermiddag då jag följde med Olof på hembesök.
De vanligaste sjukdomarna på den här avdelningen är pneumoni, kronisk njursjukdom, hjärtsvikt/kranskärlssjukdom, stroke och HIV. Flera av patienterna var äldre samt multisjuka. Samt kritiskt sjuka. Jag fick berättat för mig att flera av patienterna försöker in i det sista att klara sig hemma, innan de i sista stund måste ta sig akut till sjukhus. Avdelningen delades även av huruvida patienterna hade eller inte - en infektion.
Det första som slår en när man kommer in på den här avdelningen är antalet sängar. När man på Olofs onkologiavdelning fick leta efter patienterna, kunde man på min avdelning knappt komma in på grund av alla patienter. Det fanns som sagt 33 sängplatser på avdelningen. Men på måndagen hade vi 37 patienter. På tisdagen 41. på onsdagen 43. på torsdagen 44. Trenden gick inte på rätt håll. "But when it's high season, we have 60 patients!" Det fanns tre enkelsalar på avdelningen, men som nu huserade tre patienter i varje. Längs de större salarna (det ser inte alls ut som hemma, det är en jättesal med två glasväggar som skärmar av, så det blir tre "salar". Från sjuksköterskestationen kan man se samtliga sängar) satte man en extra rad med sängar, resterande patienter låg utanför avdelningen. Behövde patienterna som låg i extraraden syrgas, fick de låna av grannen som hade en riktig sängplats med syrgas och som inte behövde. Allt gick att lösa och ingen klagade (det var väldigt tydligt att situationen var ansträngd för alla som var där). Vi hade ofta stabs-läge under min sjukshuspraktik hemma i Sverige och det här hade nog kallats vid katastrofläge i svenska mått mätt - men som är vardagsmat här..
En annan dag var jag med vid en intubering av en patient när det skedde ett samtidigt hjärtstopp i en närliggande säng. När det krävs HLR, arbetar de i team med tre sjuksköterskor, en läkare och en "arbetare" (som är som ett vårdbiträde hemma). Allt sker väldigt smidigt, alla är väldigt professionella och vet vad de ska göra. En sjuksköterska ger hjärtkompressioner, en ger läkemedel, den tredje står som avbytare till hjärtkompressionerna, vårdbiträdet tog hand om rubens blåsa och läkaren övervakade EKG och gav läkemedelsordinationer. De arbetar väldigt lugnt och systematiskt hela tiden, trots arbetsbördan innan, under och efter HLR. Ingen, stress, ingen panik, inga höjda röster, inget onödigt spring, inga larm. Jag upplevde det alltid som väldigt slimmat, välgenomtänkt och fungerande. Behövdes mer hjälp så bad teamet om det. Jag blev mycket imponerad då det lilla jag sett av HLR på sjukhusavdelning i Sverige var att när akutlarmet gick så sprang all personal dit, vilket här inte var fallet. Aktuellt team tog hand om sina patienter och bad som sagt om hjälp om de inte kunde hantera situationen själva. Det fanns ju som sagt 43 andra kritiskt sjuka patienter att ta hand om en den som fått ett hjärt- eller andningsstopp.. När det dock skedde två hjärt- och andningsstopp samtidigt blev jag något stressad när jag insåg att nu var alla sjuksköterskor upptagna, vad skulle hända om en tredje också behövde HLR?
Men varför fanns där så allvarligt sjuka patienter på en medicinavdelningen tänker kanske ni. Det gjorde nämligen vi. Jo, för att medicinintensivvårdsavdelningen hade fullt. Där säger man stopp när det blir fullt, vilket man inte gör på avdelningen. Så det fanns alltså ingen möjlighet att flytta patienterna någon annanstans. Det var väldigt intressant att Olof hade sin tio veckors praktik i termin tre på en medicinavdelning hemma i Lund när jag varje dag kom till bussen vid arbetsdagens slut med stora ögon, blek näsa och hakan fortfarande vid knäna när jag berättade vad jag sett varpå han svarade "men sådär var det inte aaaaalls på min avdelning i Lund".
Beträffande hemsjukvårdsperspektivet och de få besök jag hann med denna veckan så visar de anhöriga en sådan otrolig tacksamhet. Vart vi än var fick vi gåvor, iskallt flaskvatten, frukt eller bakelser. Sedan sysslade sjuksköterskorna mycket med empowerment av vårdgivarna, som kunde vara familj eller någon som var anställd av familjen. Det var mycket hejarop och komplimanger under omläggningen och efteråt när de pratade om hur de gick. En av patienterna hade varit med om en trafikolycka ("cykelhjälm, cykelhjälm, det är bra att ha...") för bara tre månader sedan, och vårdgivarna fick ringa sjuksköterskan om stöd och hjälp när helst de ville, vilket blev mer och mer sällan ju mer varma i kläderna de blev med sin situation.
Överhuvudtaget så gör de anhöriga mycket mer här än i Sverige. Tillbaka på medicinavdelningen så svalkade de anhöriga sina patienter med fuktiga trasor i värmen, vände dem i sängen och var uppmärksamma på eventuella förändringar. Jag tycker det verkar vara så väldigt bra att de anhöriga exempelvis baddar sina anhöriga som är här. De får ju en speciell kontakt när de rör varandra hela tiden och det blir ju som massage över armar och ben och panna för patienterna. De lyckades även få till en kommunikation med de patienter som var vakna och låg i respirator och de skaffade sig ett eget teckenspråk samt att de som inte var vakna kunde känna att där satt någon och baddade dem och vakade under tiden de var medvetslösa.
Jag har fått se och lära mig så mycket under denna vecka! Jag har funderat och tänkt och begrundat och resonerat tills jag stupat i säng varje kväll. Personalen arbetar som oxar och arbetsmiljön är helt klart annorlunda. Det finns så otroligt mycket mer att beskriva och resonera kring men jag stoppar vid det här idag. Än en gång, jag är oerhört tacksam över min vistelse här och det jag får se och vara med om. Det berikar verkligen och ger mig så otroligt mycket erfarenhet inför mitt framtida yrkesliv.
Ellen
Så här ser fönsterna ut i Thailand! De är aldrig stängda och går inte att stänga tätt och i vanliga fall är de täckta med nät på insidan. Denna bilden är dock tagen inomhus vid vårt kök där vi bor. Relaterat till min praktik så hör man byggarbetet väldigt bra inne på avdelningen. Jag förstår inte hur läkarna kan höra något när de auskulterar patienterna..
Här är arbetet! De har ganska mycket kvar..
Min praktikvecka har varit minst sagt intensiv. Jag har alltså spenderat mestadels av tiden på en medicinavdelning för kvinnor med undantag för måndageftermiddag då jag följde med Olof på hembesök.
De vanligaste sjukdomarna på den här avdelningen är pneumoni, kronisk njursjukdom, hjärtsvikt/kranskärlssjukdom, stroke och HIV. Flera av patienterna var äldre samt multisjuka. Samt kritiskt sjuka. Jag fick berättat för mig att flera av patienterna försöker in i det sista att klara sig hemma, innan de i sista stund måste ta sig akut till sjukhus. Avdelningen delades även av huruvida patienterna hade eller inte - en infektion.
Här används inte datorer utan det är såhär journalerna ser ut.
Jag försökte smygfotta en läkare för jag vill visa hur de ser ut. Det här är alltså en helt vanlig arbetsklädsel för en läkare. Det finns många kvinnliga läkare överlag, och de arbetar i privata kläder under skjortan vilket ofta är fina klänningar med spets och kanter. Skorna är också helt valfria.
Det första som slår en när man kommer in på den här avdelningen är antalet sängar. När man på Olofs onkologiavdelning fick leta efter patienterna, kunde man på min avdelning knappt komma in på grund av alla patienter. Det fanns som sagt 33 sängplatser på avdelningen. Men på måndagen hade vi 37 patienter. På tisdagen 41. på onsdagen 43. på torsdagen 44. Trenden gick inte på rätt håll. "But when it's high season, we have 60 patients!" Det fanns tre enkelsalar på avdelningen, men som nu huserade tre patienter i varje. Längs de större salarna (det ser inte alls ut som hemma, det är en jättesal med två glasväggar som skärmar av, så det blir tre "salar". Från sjuksköterskestationen kan man se samtliga sängar) satte man en extra rad med sängar, resterande patienter låg utanför avdelningen. Behövde patienterna som låg i extraraden syrgas, fick de låna av grannen som hade en riktig sängplats med syrgas och som inte behövde. Allt gick att lösa och ingen klagade (det var väldigt tydligt att situationen var ansträngd för alla som var där). Vi hade ofta stabs-läge under min sjukshuspraktik hemma i Sverige och det här hade nog kallats vid katastrofläge i svenska mått mätt - men som är vardagsmat här..
Här sitter jag med ett gäng fantastiska sjuksköterskor
Som ni kanske förstår fanns där väldigt mycket patienter som är väldigt sjuka och vårdtunga (kräver mycket omvårdnad). Åtta låg i respirator, flertalet i "akut peritonealdialys" (de sa drömmande "ooooh har ni hemodialys?") och det kunde som sagt även ske flera hjärt- och/eller andningsstopp per dag. Min upplevelse första dagen var att jag tyckte att läkarnas morgonrond aldrig ville ta slut. Dels finns det många patienter att gå till men att de hela tiden fick göra interventioner hos patienterna. Till höger såg jag en intubering, till vänster en lumbalpunktion och rakt fram en pleuratömning. Rakt upp och ner i rummet. Kunde man, så försökte man skärma av med draperier eller vikväggar. Vid hjärt- och lungräddning gick de anhöriga ut.En annan dag var jag med vid en intubering av en patient när det skedde ett samtidigt hjärtstopp i en närliggande säng. När det krävs HLR, arbetar de i team med tre sjuksköterskor, en läkare och en "arbetare" (som är som ett vårdbiträde hemma). Allt sker väldigt smidigt, alla är väldigt professionella och vet vad de ska göra. En sjuksköterska ger hjärtkompressioner, en ger läkemedel, den tredje står som avbytare till hjärtkompressionerna, vårdbiträdet tog hand om rubens blåsa och läkaren övervakade EKG och gav läkemedelsordinationer. De arbetar väldigt lugnt och systematiskt hela tiden, trots arbetsbördan innan, under och efter HLR. Ingen, stress, ingen panik, inga höjda röster, inget onödigt spring, inga larm. Jag upplevde det alltid som väldigt slimmat, välgenomtänkt och fungerande. Behövdes mer hjälp så bad teamet om det. Jag blev mycket imponerad då det lilla jag sett av HLR på sjukhusavdelning i Sverige var att när akutlarmet gick så sprang all personal dit, vilket här inte var fallet. Aktuellt team tog hand om sina patienter och bad som sagt om hjälp om de inte kunde hantera situationen själva. Det fanns ju som sagt 43 andra kritiskt sjuka patienter att ta hand om en den som fått ett hjärt- eller andningsstopp.. När det dock skedde två hjärt- och andningsstopp samtidigt blev jag något stressad när jag insåg att nu var alla sjuksköterskor upptagna, vad skulle hända om en tredje också behövde HLR?
Men varför fanns där så allvarligt sjuka patienter på en medicinavdelningen tänker kanske ni. Det gjorde nämligen vi. Jo, för att medicinintensivvårdsavdelningen hade fullt. Där säger man stopp när det blir fullt, vilket man inte gör på avdelningen. Så det fanns alltså ingen möjlighet att flytta patienterna någon annanstans. Det var väldigt intressant att Olof hade sin tio veckors praktik i termin tre på en medicinavdelning hemma i Lund när jag varje dag kom till bussen vid arbetsdagens slut med stora ögon, blek näsa och hakan fortfarande vid knäna när jag berättade vad jag sett varpå han svarade "men sådär var det inte aaaaalls på min avdelning i Lund".
Beträffande hemsjukvårdsperspektivet och de få besök jag hann med denna veckan så visar de anhöriga en sådan otrolig tacksamhet. Vart vi än var fick vi gåvor, iskallt flaskvatten, frukt eller bakelser. Sedan sysslade sjuksköterskorna mycket med empowerment av vårdgivarna, som kunde vara familj eller någon som var anställd av familjen. Det var mycket hejarop och komplimanger under omläggningen och efteråt när de pratade om hur de gick. En av patienterna hade varit med om en trafikolycka ("cykelhjälm, cykelhjälm, det är bra att ha...") för bara tre månader sedan, och vårdgivarna fick ringa sjuksköterskan om stöd och hjälp när helst de ville, vilket blev mer och mer sällan ju mer varma i kläderna de blev med sin situation.
När veckan var slut och jag tackade för mig med tårta så hade hela avdelningen samlat ihop till ett fantastiskt blomsterarrangemang till mig! Här är den officiella överlämningen (innan nattpersonalen gick hem, det är därför vi är så många). Vad bilden inte förtäljer är att arbetet flyter på som vanligt och det sker en intubering bakom fotografen..
Överhuvudtaget så gör de anhöriga mycket mer här än i Sverige. Tillbaka på medicinavdelningen så svalkade de anhöriga sina patienter med fuktiga trasor i värmen, vände dem i sängen och var uppmärksamma på eventuella förändringar. Jag tycker det verkar vara så väldigt bra att de anhöriga exempelvis baddar sina anhöriga som är här. De får ju en speciell kontakt när de rör varandra hela tiden och det blir ju som massage över armar och ben och panna för patienterna. De lyckades även få till en kommunikation med de patienter som var vakna och låg i respirator och de skaffade sig ett eget teckenspråk samt att de som inte var vakna kunde känna att där satt någon och baddade dem och vakade under tiden de var medvetslösa.
Jag har fått se och lära mig så mycket under denna vecka! Jag har funderat och tänkt och begrundat och resonerat tills jag stupat i säng varje kväll. Personalen arbetar som oxar och arbetsmiljön är helt klart annorlunda. Det finns så otroligt mycket mer att beskriva och resonera kring men jag stoppar vid det här idag. Än en gång, jag är oerhört tacksam över min vistelse här och det jag får se och vara med om. Det berikar verkligen och ger mig så otroligt mycket erfarenhet inför mitt framtida yrkesliv.
Ellen
Du skriver så himla bra!
SvaraRadera