Känslan av att vara udda (och intressant) och lite PCU

Som ni säkert vet och har sett så ser vi inte riktigt ut som de andra studenterna här. Och vi kan inte nog beskriva deras vänlighet och nyfikenhet. Så jag gör det igen:

Känslan av att gå genom campus och se folk le vänligt mot en och höra de prata med varandra och det enda man uppfattar är ”Swiiiideen”. Sedan hälsar de glatt och tittar nyfiket. Eller känslan av att gå över skolgården som även är matsalen på lunchen, överfull med studenter, där man vinkar, hälsar och småpratar med minst tre som man faktiskt känner. Eller som ikväll, när jag skulle hämta tevatten i köket där det satt ett gäng studenter och pluggade (de pluggar väldigt mycket här, vilken tid på dygnet vi än varit på väg någonstans, 06 eller 22, så sitter det studenter vid sina datorer vid borden på dormitory och studerar. + att de innan exam (i ett par veckor) har föreläsningar 7 DAGAR I VECKAN. Idag har Ella och hennes klass föreläsningar och examinationer mellan 08-20:30 (!!!!) + att exempelvis ajarn Wilawan arbetar sju dagar i veckan hon med, hon har hand om bachelorstudenter på vardagarna och masterstudenter på helgerna. Vi har liksom slutat klaga på arbetsbelastningen när vi ser hur de har det här..) Tillbaka till historien, när jag kom in i köket för att hämta tevatten, så hälsade jag som vanligt. Igen, hörde jag de prata och uppfattade bara "Swiiideeen". Jag tittade upp och de ba ”Ellen, right?” Det är verkligen så att "alla känner apan och apan känner ingen".

De här oerhört söta och snälla tjejerna från community-klassen hade förberett ett papper i boken med frågor till mig. Klassen var ju inte så jättebra på engelska, men bara vetskapen att de suttit hemma och slagit upp meningar och sedan vågade sig fram och frågade mig om vad jag tyckte om för mat, vad jag tyckte om Thailand och om de fick visa mig runt en kväll är ju bara fantastiskt.

Som sagt, intresset för oss är stort (ÄR engelska verkligen inte vårt modersmål? Har vi inga mygg? Hur kallt/varmt kan det vara i Sverige? Ligger Nederländerna mer söderut eller mer norrut? Vad äter vi för mat? ..helt utan chili? osv.) och det går inte nog att poängtera deras oerhört vänliga och ärligt intresserade inställning till oss (och säkerligen till varandra). Vi pratade om det precis, jag och Olof, att det är så ovant med denna totala vänlighet och välvillighet. I Sverige kan man ju gå flera timmar på stan utan ett minsta hej eller ett leende. Här går det inte att gå ens några meter. Eller som när vi är ute i communityt, då är det alltid vi som får sitta på stol när alla andra sitter på golvet, eller exempelvis som på begravningen. Vi fick några av de finaste platserna på begravningen och serverades vattenmelon och iskall dricka när de andra tittade på. (Där var vi så exotiska att tillomed ett par äldre damer kom fram och bara ville känna på Olofs bleka hud.) Det värmer hjärtat och jag kan tänka mig att det verkligen lättar upp situationen när man är så långt hemifrån som vi är, så länge. Att man absolut inte känner sig ensam här.

Beträffande praktiken så har vi precis inlett en ny vecka på PCU, vilket jag uppskattar. Här är det direkt patientkontakt och vi får ansvar för patienterna själva, under handledning. Eftersom PCU’n som Olof beskrivet är helt sjuksköterskeledd (sånär som på fredagar) är det ett väldigt ansvar men även frihet att arbeta där. Vi gör allt från de fysiska undersökningarna till diagnostik till utskrivning av läkemedel. På PCU’n syr de enklare sår, löser enklare problem, ringer och konsulterar läkare på närmsta sjukhus om det skulle behövas samt skriver ut läkemedel (antibiotika) på löpande band.

Eftersom vi gör fysiska undersökningar på samtliga patienter, bland annat auskulterar hjärta och lungor så övar vi på varandra mellan patienterna. Vi är inte så drillade på det här än, så här visar adjarn Wilawan hur man räknar revben på Olof och var man hör bäst.

Jag har inte helt hunnit ta upp det här med antibiotika-frågan än med vår handledare, men jag upplever det som att utskrivning av antibiotika är mer regel än undantag vad jag har sett hittills. Det är överhuvudtaget mycket mer läkemedel som skrivs ut här än hemma, enligt min erfarenhet. Det är intressant och jag ska fråga hur deras reflektion kring detta är. Likaså är det ju intressant att ”the government” går ut med riktlinjer om att använda mer alternativmedicin (vilket jag hittills inte sett har skett i någon vidare utsträckning). Intressant! Måste få veta mer.

Idag har vi även hunnit med att lägga om sår men annars är det mest infektioner och diabetespatienter. Men det är kul! Vi hann även med att titta på in hälsovolontärernas månadsmöte, där de går igenom hur läget ligger till i sina respektive byar och har ev vidareutbildning. Alla är så väldigt glada över att vi är här och applåderar oss och viskar ” sŭay” som betyder vacker. De beundrar verkligen vår vita hud.. 
Efter det har vi än en gång ägnat oss åt caset som vi nu har mailat in. Jag tror både jag och Olof är väldigt nöjda med det vi producerat och det är kul att visa vad vi lärt oss. På torsdag ska vi presentera vårt case för lärarna och på fredag är community-care biten slut och vi ska gå vidare till mödra- och barnhälsovård. Men det börjar redan lite imorgon då vi ska vaccinera barn!

Ellen