Första praktikdagen!

30/1 2013 Äntligen kom så dagen då vi fick påbörja vår praktik. Vi träffade Dr. Wilawan på fakulteten och hade ett kort samtal utanför hennes kontor. Därefter förde hon oss till en föreläsningssal där vi fick träffa resterande medlemmar av den grupp som vi ska göra vår praktik tillsammans med. Vi hade en kort introduktionsföreläsning, till större delen på thai med inslag av engelska, där dagens agenda lades upp. Vi fick även se en enkel karta över den by som vi skulle besöka.

Arbetskläder: finbyxor, skjorta och paraply - att försvara oss mot gatuhundar med. Detta är även våra rosa, fina cyklar.

Klasskamrater

Skolbuss

Strax därefter gick vi ner till minibussen och kördes iväg mot stadens utkanter där byn låg. Det var ett litet samhälle med trånga gränder som ockuperades av rusande motorcyklar, kringflackande hundar och en och annan höna. Dr. Wilawan förklarade att byn en gång i tiden hade legat avskilt på landet men i och med Khon Kaens utbredning hade den växt samman med staden.

Klassen och Dr Wilawan, framme i byn.

Som första patient fick vi möta den man som vi senare ska skriva ett patientfall om. Det var en man i 60-årsåldern med hypertension, diabetes typ II och några andra åkommor som gjorde livet lite svårare för honom. Vi satt och pratade lite försiktigt med honom samtidigt som ett par thailändska studenter fick översätta (och därmed öva sin engelska).

Efter detta gick vi vidare till en gårdsplan där en grupp sjuksköterskestudenter från en annan skola ledde ett gymnastikpass för några äldre och handikappade personer från byn. Stämningen var på topp bland både studenterna och byborna medan övningarna pågick.

Senare träffade vi en äldre kvinna som tidigare var diagnostiserad med Alzheimer och nu hade drabbats av en svår stroke. Kvinnan var helt sängliggande och kunde inte på något sätt kommunicera. En av våra medstudenter berättade för oss att hennes dotter tog hand om henne men att vården nu var helt palliativ. Hon passade även på att berätta lite om de omvårdnadsråd de hade gett till dottern, t.ex. att mata henne med ägg för att stävja de ödem hon hade. Kvinnan hade svårt att äta och var gravt undernärd som följd. Hon hade dessutom ett djupt trycksår på skinkan som Dr. Wilawan rensade och la om. Den stackars tanten rörde inte en min när nekrosen klipptes bort.

Tillbaks på skolan spenderade vi först lite tid med Dr. Wilawan för att lägga upp schemat inför de kommande veckorna. Därefter fick vi sitta och lyssna på thaistudenternas genomgång av dagen och hur deras planerade omvårdnadsåtgärder hade fallit ut. Det gav en intressant reflektion trots att nästan allt som sades var på thai (Dr. Wilawan översatte en del för oss).

Praktiken här är upplagd på ett sätt där man spenderar halva dagen i skolan. Arbetet som görs där är främst uppläggning av omvårdnadsplanen och sen utvärdering av planen när den har blivit satt i verket. Detta skapar ett mervärde av praktiken och ger en akademisk bas som jag ibland tycker saknas när man är på en stressad avdelning i Sverige och utför moment med liten eller ingen reflektion efteråt. Det är svårt att inte fundera på vad det är vi lär oss under VFU i Sverige. Lär vi oss bara att göra, eller lär vi oss att tänka också?

Olof