PCU och begravning

Efter en rätt så intensiv helg var det dags för vår andra vecka av praktik. Vi tog oss till fakulteten vanlig tid på morgonen för att möta upp med Dr. Wilawan. Hon körde oss därefter till samma PCU som vi hade besökt tidigare. Här skulle vi spendera förmiddagen och träffa patienter.

PCU

PCU, eller primary care unit, kan ses som en liten vårdcentral bemannad av sjuksköterskor, och i detta fall, även en tandläkare och en massör. En läkare kommer förbi ibland och träffar ett antal patienter, men inte i sådan utsträckning att det faktiskt gör någon skillnad. Hela ansvaret ligger alltså för det mesta på sjuksköterskorna att både undersöka och behandla. Vi fick beskrivet vårdkedjan för oss. Den börjar med att patienten kommer och får träffa en health volunteer utanför kliniken. Detta är en person, som precis som namnet antyder, inte är anställd utan är där för att hjälpa till. Dessa personer är ofta utan formell utbildning och får bara lättare träning där de lär sig jobbet. De tar personuppgifter samt mäter vikt, längd och blodtryck innan de skickar vidare patienten till sjuksköterskan.

Hälsovolontärernas bord. Här står vi tillsammans med två sjuksköterskor i blått (och svart) och två hälsovolontärer.

Under den tid vi spenderade där såg vi enbart 3 patienter komma och gå. Den första var en kvinna som hade haft huvudvärk och magproblem under några dagar. Sjuksköterskan gjorde en enkel undersökning där hon tog puls och temperatur samt ställde några frågor om symptom. Hon bedömde det som en maginfektion och skrev ut antibiotika. Den andra patienten var en munk med diabetes. Hans ärende var inte större än att få påfyllning på några recept som hade tagit slut i förtid.

Den sista patienten var en äldre dam med diabetes som nyligen hade fått 2 tår på ena foten amputerade och nu behövde omläggning av såret. Dr. Wilawan rengjorde och lade om såret medan vi assisterade och observerade. Vi kunde se hur nekrosen hade börjat sprida sig till de andra tårna också och hon var oförmögen att röra några av dem. 

Undersökningsrum (med tupp utanför fönstret)

När det sen började närma sig lunch körde vi iväg till byn som vi var i förra veckan. Där skulle vi titta in på begravningen av en av patienterna, som för några dagar hade gått bort.

Vi kom fram till huset och såg att både huset och gården var full av människor. I högtalare som stod uppställda på gatan kunde vi höra böneutrop från munkar inne i huset. Vi gick in och satte oss för att lyssna på munkarnas böner ett tag. Människorna kring välkomnade oss och såg glada ut över vår närvaro. Den avlidne låg i en utsmyckad fryskista längst bak i rummet. Dr. Wilawan berättade att hon skulle bäras till templet i byn efter ceremonin.

Efter att ha lyssnat på munkarna ett tag drog vi oss ut på gården där vi passade på att prata lite med en gammal man som vi hade träffat tidigare i byn. Han pratade tämligen god engelska och berättade om hur han hade lärt sig språket genom att jobba på en amerikansk militärbas under Vietnamnkriget.

Efter lunch fick vi delta i en föreläsning som gavs av utbytestudenterna från Bhutan, Vietnam och Indonesien. De hade haft praktik på både sjukhus och PCU och berättade därför om hur dessa platser var organiserade. Under föreläsningen blev det några diskussioner om styrkor och problem med sjukvården i Thailand och våra respektive länder. En av lärarna som var närvarande talade om problemet med kompetensflykt och hög personalomsättning på de statliga sjukhusen. Ett problem vi kunde känna igen från Sverige. Här som hemma upplever många sjuksköterskor att arbetsbördan är för stor och lönen för liten. Därför söker de sig till andra områden där förutsättningarna är mer lovande. Det talades även om VIP-rum för de patienter som hade särskilda försäkringar, något som vi fann desto mer främmande. Sammantaget tyckte jag det var bra att få höra intryck av den thailändska sjukvården från någon som inte var thailändare. Det gav ett perspektiv som jag har lättare att förstå och ta till mig.

Olof