Förlossningen!

Hej hej bloggen!
I veckan har vi alltså praktiserat mödravård! Allt var väldigt pedagogiskt upplagt - vi började som sagt med att ha mödravårdsmottagning där vi palperade gravidmagar och lyssnade på bebisarnas hjärtljud via doppler i måndags. Tisdag - onsdag var vi på förlossningen! Så väldigt fantastiskt och fascinerande. Det hade vi verkligen inte förväntat oss att få erfarenhet ifrån. Det mesta verkar vara annorlunda än hemma vilket gav anledning till eftertanke, varför gör dom så? varför gör vi som vi gör?

Här är vi på bild med chefssjuksköterskan som står bredvid Olof, adjarn Nilubon, en sjuksköterska/barnmorska, Kun och så jag och Maria.

Det började med inledning om förlossningsavdelningen. Eftersom även denna avdelning har upptag från hela regionen så kommer det en hel del svåra fall, som är hänvisade hit från andra sjukhus. Dock får inte Khon Kaen Hospital säga nej när det är fullt - som andra sjukhus kan göra, utan det kan bli väldigt fullt på avdelningarna. Förra året skedde 6670 förlossningar alltså i snitt 18 per dag. 37% av alla förlossningarna var kejsarsnitt. Då avdelningen är uppdelad i ett "väntrum" med tio sängar, där kvinnor som väntar på att bli fullt dilaterade väntar tillsammans och sedan ett förlossningsrum med tre "vanliga" förlossningssängar (egentligen 2) samt en säng för patienter med infektion så är det högt tryck på sängarna.

Just dessa två dagar, när vi var här, var det självklart lugnt. I tisdags när vi kom in på avdelningen var det bara en kvinna som väntade (förutom i rummen med high risc-graviditeter - där blivande mödrar ligger inne för observation i allt från dagar till månader). Så vi hann få en grundlig rundvisning av avdelningen. Men vi fick palpera kvinnans buk, känna hennes värkar och försöka lära oss att känna hur bebisen låg. Vi var otroligt peppade på att få vara med om hennes förlossning, men "dessvärre" födde hon när vi var på lunch..

Fyra peppade utbytesstudenter! Detta var innan vi gick in på förlossningssalen. Man har full skyddsklädsel och behandlar alla patienter som att de är infekterade. Dubbla handskar, skyddsmask/glasögon, andningsskydd, skyddsrock, hårnät och stövlar.

Vi fick veta att här använder man sig inte av smärtlindring som i Sverige. Här använder man bara mental hjälp - massage, andningsövningar och lugnande ord. Från det att kvinnan är öppen 5 cm så får hon ej längre inta oral föda. Behöver man vätska får man dropp. Kvinnorna ligger tillsammans och väntar. Det var väldigt lugn stämning i rummet. Andra dagen var där flera som väntade, men de flesta vilade så gott de kunde och verkade vara väldigt fokuserade utan att klaga. De hade inga anhöriga hos sig, förutom under besökstiderna som skedde tre gånger per dygn.

Besökstiderna.

Under själva förlossningen var inga anhöriga välkomna. När kvinnan så var maximalt öppen, flyttades hon i rullstol in i förlossningssalen - och där gick det undan! Rekommendationen på sjukhuset var att klippa alla kvinnorna samt att man hjälpte till genom att trycka på magen i värkarbetet. Snabbt skulle det gå! I vanliga fall var det som sagt mycket patienter och därmed var det tvunget att det gick snabbt.

En tavla där studenterna prickade antal förlossningar de varit med om.

När babyn väl var född, låg den en kort stund på mammans mage, innan man började väga, mäta, ta tempen, vaccinera och ge antibiotika-droppar i ögonen - samtidigt som mamman syddes. Bebisarna tvättades även ganska noga, man smörjde in dem med olja för att man är rädd för myror. Det finns mycket myror här och man är rädd att de ska börja kalasa på de goda små bebisarna.. När detta var klart lindade man bebisarna och lät de vänta under en värmelampa tills mamman var klar (om inte jag var i närheten, då försökte jag norpa åt mig den och vyssja och pyssja och trösta och vagga ;).

När så allt var klart, flyttade man över mamman och bebisen till en säng, lät de vänta i två-tre timmar och sedan körde man iväg dem till avdelningen.

Här står vi med ett gäng sjuksköterskestudenter i receptionen till förlossningen. Studenterna har så här fina lila kläder, deras lärare hade rosa och den vanliga personalen hade blå (som ni ser på den första bilden).

Om man behövde transportera bebisarna utan sina anhöriga, kördes dem i sådana här vagnar med myggnät.

Överallt var det helt lugn stämning. Inga skrik, inga klagomål, inga krav (som jag har förstått att det är bland mammorna i Sverige). Väldigt lugnt generellt. De blivande mödrarna var helt fokuserade och vilade så gott de kunde och såg ut att helt fokusera inåt och på sin uppgift. Inga anhöriga var ju där heller så det var väldigt tyst och lugn stämning. Personalen berättade dock att började en jämra sig och skrika så spred det sig snabbt.. Men det var ingen stress eller panik när vi var där. Alla kvinnorna var ju även konstant övervakade då de låg på samma sal. Minsta förändring märkte personalen direkt. Det måste vara stor skillnad mot alla enkelsalar som personalen springer emellan i Sverige (men hemma är säkerligen alla patienter "uppkopplade"). Smärtlindringen diskuterade vi mycket. I Sverige kan kvinnorna komma in med en lista på vad de vill ha, kräva smärtlindring (nununu!), få smärtlindring och ändå vilja ha mer, kräva, skrika, vara ledsna, ge upp, vara oroliga, osv. Det förklarade en handledare med att kvinnorna här vet att det inte finns någon och därmed kanske de inte kräver något. Att i Sverige har vi mycket mer undervisning under graviditeten och därmed kanske de kräver mer.

Adjarn visar smärtlindrande massage i "väntsalen".

Även inne på förlossningssalen (vi hann se fem förlossningar på våra två dagar, varav två skedde samtidigt!) var det inga skrik. Framklämda skrik mellan stängda läppar dock, men det var nästan som tysta pip - som personalen deltog i. Utan smärtlindring (läkemedel)! Tystnad. Fokus. Lugn och ro.


Ellen