Ibland blir uttalet så väldigt fel. eller rätt. Hon menade "patients" men på den här avdelningen hade dom verkligen passion för sitt projekt som handlade om att vårda äldre.
Torsdagen och fredagen spenderade vi på avd 5a som är en strålavdelning men även med plats för behandling med radioaktiva ämnen, vid tyroidea cancer. Man har även ett projekt som kallas "The blue star project" som egentligen innebär vård vid livets slut, hur man bör göra det på så bra sätt som möjligt. Men för att döpa det till något trevligare än "end of life project" så bestämde man sig för att kalla det "the blue star project". I projektet klassificerar man patienterna i fyra olika grupper, beroende på var i stadierna patienten är och vilken inställning de har till sin sjukdom och situation. De arbetar mycket med holistisk vård samt "healing environment" som går ut på att ge avdelningen hemkänsla. Det finns dagsfärska (!) blomsterarrangemang i varje vrå, sängarna har bilder på blommor istället för att kallas vid siffror (då det är trevligare och lättare att komma ihåg för patienten) och man försöker ha mycket bilder på traditionella thailändska motiv. Man har även en biblioteksvagn, ett rum för bön, cd-spelare om man skulle vilja lyssna på bön eller musik och att man arbetar mycket med att ta hand om varandra samt visa respekt för de äldre (som exempelvis får maten före de yngre, ifall de skulle ta längre tid att äta för dem). De anhöriga här gör väldigt mycket för sina sjuka. De tömmer katetern, hjälper dem på toaletten, sitter med när dem äter och uppmuntrar, osv osv. Väldigt fint. Sedan försöker man även ha en så lugn miljö som möjligt på avdelningen med låg röstvolym, lite spring och varma färger.
Förutom att se avdelningen fick vi även se själva strålbehandlingen som låg allra längst ner i källaren. De gigantiska cancer-dödar-maskinerna. Mycket intressant. På fredagen fick vi även vara med vid behandling med radioaktiva ämnen! Väldigt spännande och läskigt. All personal på avdelningen går runt med mätare på arbetskläderna som läses av var tredje månad för att se så att de inte utsätts för för mycket strålning. Två dagar i veckan tar de mot patienter som behöver radioaktiv behandling.
I övrigt var det en väldigt lugn och trevlig avdelning. De vanligaste sjukdomarna var nasopharynxcancer, cervixcancer, lungcancer, bröstcancer och tungcancer men just dessa dagar låg där även två unga tonårspojkar med stora hjärntumörer. Den ena skulle inte gå och rädda och det är verkligen svårt att se barn i palliativt skede.
Eftersom Olof är lite extra intresserad av coping-strategier hos sjuksköterskor vid palliativ vård (r/t hans examensarbete) försökte vi fråga hur sjuksköterskorna här hanterar den eventuella stressen och känslorna vid att vårda människor vid livets slut. Det var svårt att få ur dem att de skulle känna stress vilket de förnekade. De såg mer det palliativa arbetet med stolthet. Och att det är viktigt att lämna arbetet på arbetet och att man har möjlighet att slappna av på fritiden (som en beskrev att hon gjorde genom trädgårdsarbete och promenader med sina hundar). Men att det nog spelar stor roll att vi är i den thailändska kulturen, som grundar sig mycket i att hjälpa andra. Men de har även utbildningar för nya sjuksköterskor i arbetet samt vidareutbildningar var femte år. Men de försöker hjälpa och stötta familjen i vårdandet och att en "good death" ger inre tillfredsställelse. Jag frågade om det inte är ledsamt att arbeta med människor som dör, men dom förklarade med att "if they pass away, it's time to pass away. We do the best before death". Samt att de i de buddhistiska ritualerna använder sig av "meditation - to calm down the heart". Det låter väldigt bra.
Ellen
Under inledningsföreläsningen med adjarn Waraluk bredvid Olof, en pensionerad sjuksköterska som berättade om projektet och längst till höger den tillförordnade chefssjuksköterskan.
Torsdagen och fredagen spenderade vi på avd 5a som är en strålavdelning men även med plats för behandling med radioaktiva ämnen, vid tyroidea cancer. Man har även ett projekt som kallas "The blue star project" som egentligen innebär vård vid livets slut, hur man bör göra det på så bra sätt som möjligt. Men för att döpa det till något trevligare än "end of life project" så bestämde man sig för att kalla det "the blue star project". I projektet klassificerar man patienterna i fyra olika grupper, beroende på var i stadierna patienten är och vilken inställning de har till sin sjukdom och situation. De arbetar mycket med holistisk vård samt "healing environment" som går ut på att ge avdelningen hemkänsla. Det finns dagsfärska (!) blomsterarrangemang i varje vrå, sängarna har bilder på blommor istället för att kallas vid siffror (då det är trevligare och lättare att komma ihåg för patienten) och man försöker ha mycket bilder på traditionella thailändska motiv. Man har även en biblioteksvagn, ett rum för bön, cd-spelare om man skulle vilja lyssna på bön eller musik och att man arbetar mycket med att ta hand om varandra samt visa respekt för de äldre (som exempelvis får maten före de yngre, ifall de skulle ta längre tid att äta för dem). De anhöriga här gör väldigt mycket för sina sjuka. De tömmer katetern, hjälper dem på toaletten, sitter med när dem äter och uppmuntrar, osv osv. Väldigt fint. Sedan försöker man även ha en så lugn miljö som möjligt på avdelningen med låg röstvolym, lite spring och varma färger.
På den här avdelningen fick de anhöriga inte sova över (om det inte var vid livets slut) så då rullade de ut sina mattor på balkongen och vilade om dagarna eller sov om nätterna (även fast jag tror att man inte fick just det)
Förutom att se avdelningen fick vi även se själva strålbehandlingen som låg allra längst ner i källaren. De gigantiska cancer-dödar-maskinerna. Mycket intressant. På fredagen fick vi även vara med vid behandling med radioaktiva ämnen! Väldigt spännande och läskigt. All personal på avdelningen går runt med mätare på arbetskläderna som läses av var tredje månad för att se så att de inte utsätts för för mycket strålning. Två dagar i veckan tar de mot patienter som behöver radioaktiv behandling.
Här liksom hemma, är det så att det tydliga inte alltid är tydligt nog. Så förutom skyltar på både väggar och rakt framför en, så har de fått sätta upp en bock (med fina blommor på) för att stoppa folk från att gå in i rummen när där finns patienter som är radioaktiva.
Här fick vi verkligen vara med och praktisera (eller mest observera r/t språkbarriären..) allt från att patienterna kom och skrevs in, till att vi visade dem alla funktioner på rummet (då de måste klara sig själva där i tre dagar tills strålningen har dämpats/tabletten har kommit ut den naturliga vägen) till att vi hade undervisning via video. Samt visade alla läkemedel de fick med in ifall de skulle få några biverkningar. De kommande tre dagarna kunde de kommunicera med sjuksköterskan via com-radio samt att de fick in maten bakom en blyvägg som vårdpersonalen kunde stå bakom, precis innanför dörren till rummet. I övrigt fick patienterna hjälpa varandra inne på rummen, de bodde två och två men kunde sällskapa ute på balkongen där en del var avskärmad för dem. Det hela var mycket nytt och märkligt för oss, då vi inte hade sett något liknande tidigare. När patienterna kände sig redo ringde vi upp kemisten från källaren som kom med tabletterna och än en gång visade hur de skulle göra samt distribuerade läkemedlen. Det ledde till flera etiska diskussioner Olof och mig emellan relaterat att bli så helt isolerad i tre dagar, att svälja en radioaktiv tablett och stigmatiseringen kring detta. Det här var verkligen något helt nytt för oss.
Ännu ett steg i projektet med äldre var att man klistrade på lappar med större text och tydligare förklaringar vad läkemedlen innehåller och vad de är bra för.
Obligatoriska gruppbilder med personalen på avdelningen.
Eftersom Olof är lite extra intresserad av coping-strategier hos sjuksköterskor vid palliativ vård (r/t hans examensarbete) försökte vi fråga hur sjuksköterskorna här hanterar den eventuella stressen och känslorna vid att vårda människor vid livets slut. Det var svårt att få ur dem att de skulle känna stress vilket de förnekade. De såg mer det palliativa arbetet med stolthet. Och att det är viktigt att lämna arbetet på arbetet och att man har möjlighet att slappna av på fritiden (som en beskrev att hon gjorde genom trädgårdsarbete och promenader med sina hundar). Men att det nog spelar stor roll att vi är i den thailändska kulturen, som grundar sig mycket i att hjälpa andra. Men de har även utbildningar för nya sjuksköterskor i arbetet samt vidareutbildningar var femte år. Men de försöker hjälpa och stötta familjen i vårdandet och att en "good death" ger inre tillfredsställelse. Jag frågade om det inte är ledsamt att arbeta med människor som dör, men dom förklarade med att "if they pass away, it's time to pass away. We do the best before death". Samt att de i de buddhistiska ritualerna använder sig av "meditation - to calm down the heart". Det låter väldigt bra.
Ellen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar