Vilse i Khon Kaen

Tredje dagen! Även den utan organiserade planer så vi bestämde oss för att åka in till stan. Vi gick till receptionen och fick hjälp att beställa en taxi, vi tänkte att vi skjuter på bussflaksåkandet ett tag.. Vi fick även kartor i receptionen och bad taxichauffören köra oss till det vi trodde var en turistbyrå.

När vi kom fram var det inte alls det utan något annat som hette något med turist, men det gick inte att komma in. Så vi bestämde oss för att gå på måfå. Efter att ha försökt fråga i receptionen på dormitory innan vi åkte, efter shopping eller fina gator att gå på, och inte fått några riktigt bra svar utan mest blivit hänvisad till gallerior, blev vi lite konfunderade. Vi läste även guideböckerna vi hade med oss om Thailand och det finns i snitt två halvsidor om Khon Kaen i varje, en halv sida om nationalmuseum, tempel och de två sjöarna. Sedan finns det en halvsida om hur man tar sig härifrån och vad man kan göra utanför staden. :) Vi steg ur taxin (såg en krock) och började gå. Vi gick och gick och gick och gick. Och gick vilse typ. Vi skymtade en fin marknad innanför ett kvarter där vi gick in. Jättekul! Vi såg en västerlänning! Då pekar vi och tittar. Så sällsynta är vi. :)

När vi hade gått där ett tag blev vi hungriga och beslutade oss för att hitta någonstans att äta, vilket visade sig inte vara det lättaste utan guide. Vi såg inga restauranger som vi är vana att se dom, utan bara "matlådor" på trottoaren med små pallar att sitta på. Försäljarna vid dessa pratade inte engelska och vi tänkte på ramsan ”cock it, peel it, boil it or don’t eat it” och eftersom vi inte visste vad som var tillagat så gick vi vidare. Och vidare. Och vidare. Till slut bestämde vi oss för ett ställe som såg lite större ut och såg ut att kunna laga pad thai som är typ det enda vi kan säga på thailändska och vet är tillagat. Vi stod och tittade ett tag tills två andra gäster kom och frågade om dom kunde hjälpa oss att beställa. Tack och lov. Det är ingen som ser oss här. Lägger märke till oss, ropar in oss, bryr sig egentligen om att vi finns (inte på ett dåligt sätt, utan mer på ett sätt som säger att vi gör varken från eller till. Kan det vara språkbarriären? För dom är otroligt snälla när man väl får kontakt. Och dom som kan engelska vill ju inget annat än att hjälpa). Vi känner oss ovanliga (vilket är ganska tydligt med tanke på hudfärg och längd). Här är inte som på turistorter där dom ropar och drar i en och vill att man ska köpa och äta. Här får man närma sig själv och hoppas på att de ska förstå vad man menar.

Jepp jepp, vi dricker vatten vi blir serverade ur karaff, ur glas som är diskade i en balja strax bredvid.. Fortfarande inte magsjuka! Hurreeeeeey!

Efter maten fick vi nya krafter. Dels från guidboken och dels eftersom jag, Ellen, visste sen innan att åtminstone en av sjöarna är väldigt vacker med restauranger och promenadstråk så bestämde vi oss för att båda säkert är det och gick efter den som låg närmast enligt kartan. Vi gick. Och gick och gick och gick och gick. Utanför campus är inga skyltar på engelska, men vi började få grepp på kartan.

Standardreplik nu förtiden är att den ena säger till den andra "Vad tror du det där är?" -"Men det står ju på skylten." -"Kan inte du läsa upp det då?"

Tills slut vek vi av från en stor gata och skymtade en stor vall som vi trodde att sjön låg bakom. Äntligen framme! Men det gjorde den inte. Det hade börjat bli eftermiddag och det var riktigt varmt och vi var trötta i benen av allt promenerande, ingen att fråga och skyltarna är som sagt på thailändska. Vi stannade på ett ställe, köpte lemon juice och bad om hjälp att ringa en taxi hem…

Tillsynes en grundskola. Kungen är ett vanligt förekommande motiv som pryder många väggar.

Matvagn på campus.

Väl hemma blev det dusch och vila innan vi åt i den lilla restaurangen på dormitory. Eller, köket är litet men sittplatserna många. Full av studenter som pluggar, umgås, äter och surfar på sina datorer. Mysigt. 

Nursing Dormitory

The cafeteria. Här finns kiosk, frisör, coffe shop och två restauranger.

När vi skulle beställa kunde mannen inte engelska utan pekade bara på menyn på väggen som vi inte förstod ett dugg av. Och man såg inte maten som man brukar göra så vi kunde inte peka. Tack och lov kom en annan till vår räddning men det är verkligen mycket lättare och roligare att äta med thailändare så att dom kan hjälpa oss att beställa. Vi kan ju bara pad thai eller fried rice typ.. Roligare att prova på annat. Men inte ikväll. Vi beställde och satte oss. Nästa problem: Kocken ropar ut när maten är färdig, så får man gå fram själv och hämta den. På thailändska. Vi satt och väntade tills ingen annan lystrade på ett upprop och förstod att det var våra tallrikar som väntade. Det var mysigt iallafall att hänga bland studenterna efter deras skoldag. Nästan alla satt fortfarande i skoluniformer eller sjuksköterskestudent-klänningar. Så fina (Jag, Ellen, är mycket avis på deras uniformer). Mysigt. Kom upp till rummet, fick facebookmeddelande (också en stor skillnad, ovanligt att vara vän och bli kontaktad av personal från universitetet genom fb)om att vi skulle ses 8:30 på FON dagen därpå: ”dressed up formally”. Vi blev lite stressade och förvirrade av att det är formell klädsel för en sjukhusvisning. Genast började vi leta bland våra kläder och jaga rätt på ett strykjärn för att stryka till oss. Vi skulle ha sällskap med några andra utbytesstudenter som vi inte hade telefonnr till och som inte svarade på fb. Vi gjorde som alla andra här (går och knackar på den man söker's dörr) och gick till receptionen och frågade var studenterna bodde. Detta var ett steg i att komma ur vår comfort zone och lämna vår svenska inte-störa-kultur och knacka på och ta seden dit vi är. Vilket är bra! Tack vare det, träffade vi ännu en otroligt hjälpsam och omhändertagande indonesisk utbytesstudent. Han berättade att den vi sökte hade fått åka till Bangkok för att förlänga sitt visum och han hjälpte oss att hitta den andra. Vi hade missuppfattat tiden, så det var bra att vi letade upp dom + att den ena faktiskt inte var kvar här. Och att vi mötte ännu en otroligt trevlig och hjälpsam student. Varenda kväll vi har loggat in på facebook väntar nästan alltid ett meddelande med "Hej, jag såg dig igår, välkommen hit! Får jag visa dig runt?". Alla är verkligen så otroligt hjälpsamma och snälla.

Dagsslutsats: Khon Kaen är ingen turistort (där vi var iallafall). Det är som att resa i en stad innan turismen kom. Inga skyltar eller menyer är på engelska, folk talar inte engelska och att vara sådär ensam i sitt utseende. Udda. Men det är kul ändå! Alla är som sagt snälla. Verkligen ett hjälpsamt folk. Ännu en bra dag.

Ellen