Övervikt, jämställdhet och varma välkomnanden

Hej hej bloggen!
Nu har vi anlänt till Khon Kaen! Det har till och med hunnit gå ett par dagar och den värsta "kulturchocken" har hunnit lägga sig och vi börjar sakta men säkert känna oss mer och mer hemma.

Resan gick bra, sånär som på vikten av min väska. Jag har i flera veckor innan avresa kaxigt berättat om att jag ska åka med halvfull väska och jag nej, jag har inte mycket kläder som passar klimatet i Thailand och visst kommer jag shoppa, så så mycket behöver jag inte ta med mig. Dock såg väskan ut så här redan på avresemorgonen..

Och jag som skurit av min packning med 2/3 flera gånger om! Jaja.. Efter att Karin vinkade av mig på Malmö C och Olof mötte upp fick vi på Kastrup den enligt mig, tråkiga informationen att min väska redan på ditvägen vägde 25 kg. Maxgräns: 30. Olofs vägde 15. Och då hade han även mina arbetskläder.. Så nära maxgräns redan på ditvägen! Attans. Den oerhört vänliga kvinnan vid incheckningen informerade även om att vi skulle byta flygbolag vid inrikesflyget från Bangkok till Khon Kaen och att det flygbolaget hade en maxgräns på 20 kg. Jag hade alltså övervikt redan på vägen TILL Khon Kaen. När vi väl kom fram till flygplatsen i Bangkok var det inga problem varken med våra väskor eller att få våra visum stämplade. Det var 30 kg som gällde även här samt att kvinnan vid immigration-control inte frågade efter ett enda, av alla våra medtagna intyg på att allt stod rätt till med våra studentvisum. Vilken känsla! Nu var vi inne i landet! Och här ska vi stanna i tre månader!

Framme i Khon Kaen stod Dr Julaporn och hennes kollega Song och väntade med skyltar. Beträffande jämställdheten som vi senare har skojat om, var att Olof redan här fick instruktioner om att bära/lyfta även min väska (som ju tyvärr är väldigt tung). (Senare på kvällen, när vi handlade mat, var det även så att Olof fick bära korgen till alla våra varor. Ovant, jämfört med Sverige) Mycket glada hämtade de oss i minibuss med chaufför. Julaporn pekade på allt vi körde förbi och förklarade, både utanför och inne på campus, som är väldigt stort. Vi fick vårt schema för veckorna och vi körde till ”Nursing Dormitory” för inflyttning där. Det är ett fint hus med reception dygnet runt. Vi fick vars ett dubbelrum med två sängar, ac, kyl med vattenflaskor som fylls på varje dag, städning och bäddning varje dag, tvättning av lakan och handukar en gång i veckan, tv och fritt wifi. Det är som ett hotell. Och imorgon ska vi få låna cyklar. Så generöst och över all förväntan! Dock cyklar inte de thailändska studenterna, dom kör motorcykel eller bil. Det är så gott som enbart utbytesstudenter som har cyklar och dom rekommenderar inte att cykla i rush hour. Läskigt.. Vi funderar på att ha hjälm, axelskydd, armbågsskydd, knäskydd, kudde om rumpan och extra ljus. + att det är vänstertrafik. Och inga cykelvägar. Nästan. Kan bli buss i fortsättningen. Eller taxi. Och bussarna är som öppna flak fast med tak, med bänkar längs sidorna som man sitter på och lutar sig mot räcken. Ibland är flaket så överfullt så att folk hänger ut där bak. 10 baht dock! typ 2,50 sek. Vi unnar oss nog taxi för 70 baht istället tills vi vågar oss på bussen..

Efter att vi fått nycklar och lämnat väskorna åkte vi till ett shopping center, fixade simkort och åt middag. Dom trodde vi ville ha västerländskt och föreslog pizza, vi ville inte ha något annat än thai, så vi gick till ”hot pot”. Det var en buffé av grönsaker och kött som man sedan tillagade på en stor ”pot” på bordet med buljong. Mycket trevligt och gott! Vi startade med dumplings till förrätt. Så gott!

Sedan tillagade vi grönsaker och kött, kyckling och bläckfisk i the hot pot som vi delade och åt av. Det fick vi veta, att i Thailand delar man alla rätter tillsammans. Man beställer in flera och har sedan små tallrikar som man tar och äter på. Trevligt! Vi drack fantastisk lemon juice till. Efter det gick vi och handlade mat. Väl hemma packade jag upp och samtidigt kom fem kinesiska utbytesstudenter och knackade på och erbjöd sig att bli vän med oss. Så fint! Efter det kom även biträdande professorn Dr. Apinya och knackade på för att hälsa oss välkomna i egen hög person. På studenthemmet! Fantastiskt varmt välkomnande. Vi fick hennes nummer med orden att vi kan ringa precis när vi vill om vi har frågor eller behöver hjälp. Tryggt. Sedan däckade jag i säng - snurrig, trött, glad och förhoppningsfull.

Ellen