Första föreläsningarna, formellt välkomnande och kinesisk afton

Igår började det vi egentligen är här för att göra. Introduktionsveckan är slut och igår hade vi våra första föreläsningar. Vi är här för att läsa "verksamhetsförlagd utbildning inom öppna vårdformer inklusive mödra- och barnhälsovård", "verksamhetsförlagd utbildning inom hemsjukvård" samt att påbörja datainsamlingen inför vår kandidatuppsats. Vi börjar med praktiken inom öppna vårdformer, här kallat community care.

Vi började kl 09. Mötte upp två av de kinesiska studenterna och hade sällskap på cykel till skolan. Det var en föreläsning om Thai health care and nursing service system för oss och de sex kinesiskorna. Oerhört intressant, pedagogiskt och bra. Dr. Pulsuk höll i föreläsningen. Hon förklarade hur Thailand och sjukvårdssystemet är uppdelat i allt från provinser (jangwat), till distrikt (amphoe), till subdistrikt (tambon) till byar (muban) och till hushåll/familjer. Hon förklarade även att sjuksköterskan arbetar efter fyra ”levels” inom hälso- och sjukvården: kurativ vård, hälsofrämjande, sjukdomsförebyggande och rehabiliterande. Hon skrev även hur man kan applicera dessa fyra, olika mycket, beroende på var man arbetar. Hon förklarade även vad det finns för sjukvård, allt från specialistvård på specialistsjukhus till vanliga sjukhus, till primärvård till hälsofrämjande- och förebyggande åtgärder i byarna. Hon förklarade även att här är det vanligt att inte bara kärnfamiljen utan även ”extended family”, släkten, ofta kommer och hälsar på sina sjuka släktingar, vilket kan vara upp till tio anhöriga på besök samtidigt (hemma har jag upplevt att personalen ser det som ett problem, här ser man det som en tillgång, så länge det inte stör vården eller säng-grannarna). Innan var det vanligt att man bodde tre generationer tillsammans i hemmet och tog hand om varandra. Nu är det inte lika vanligt förekommande men finns kvar, framför allt i regionen där vi är. Det är även vanligt att föräldrarna tvingas flytta för att arbeta och lämnar barnen till sina mor- och farföräldrar.

Föreläsningssal

Sex av de kinesiska utbytesstudenterna, Dr Pulsuk och vi.

Förutom den "vanliga" sjukvården arbetar man även genom ”osomo”-system som är hälsovolontärer i byarna. Man rekryterar hälsovolontärer som är människor som vill hjälpa till. De behöver inte vara utbildade inom vård utan kan inneha lokal kunskap och en vilja att hjälpa till. Det kan vara allt från att hjälpa till att finna mat till att vårda någon eller hänvisa till annan instans om det inte går att lösa på plats. Hon förklarade även de olika sjukförsäkringarna och rätten till sjukvård som alla har, kostnaderna ska inte vara ett hinder för att få hälso- och sjukvård. Det finns tre olika försäkringar, en för offentligt anställda, för privatanställda och den informella sektorn (resten av den thailändska befolkningen, de flesta tillhör den här). Den informella sektorn har ett ”UC Gold Card” och lyder under ”the 30 bath system” som innebär att ett besök ska kosta 30 bath men vara gratis för barn under 12 år, personer över 60 år, för de som lever i fattigdom, hälsovolontärer och munkar. 86% av den thailändska befolkningen har ett Universal Coverage Gold Card och 25% har kvalificerats för ett Gold Card med fri vård.

 

Distributionen av vård är dock fortfarande ett av de största problemen och det är stor skillnad från Bangkok och andra provinser (Det finns fler läkare i Bangkok). Andra problem är att många läkare är specialister och inte allmänläkare och arbetar därmed på specialistsjukhus. Ett annat ovant problem för mig, är att Thailand inte har ett effektivt, fungerande transportsystem för akuta transporter. De har tät trafik och ambulanserna har svårt att komma fram (bilarna flyttar inte på sig för ambulanser på samma sätt som i andra länder).

Efter lunch, hade vi föreläsning med Dr. Julaporn. Hon talade om ”Patient and family responses to the critical care: Psychological problems”. Det var intressant och särskilt med tanke på att vi precis har läst “Omvårdnad med inriktning somatisk vård” och haft föreläsningar om ”Vad barn behöver veta” och bemötande var det väldigt kul att kunna relatera till och diskutera och jämföra med deras lokala rekommendationer här (som liknar våra). Något som skiljer sig mycket från Sverige är dock religion och utbildning. Ajarn Julaporn (här tilltalar alla studenterna lärare med [adjan] innan deras namn. Det betyder lärare) beskrev att eftersom man tror på karma och ”what goes around comes around” så är det lätt att tro att sjukdomen har kommit av en anledning (än den patologiska). Att barnet (i det här fallet) har gjort något dumt (nu eller i ett tidigare liv) och därmed får sjukdomen. Hon berättade att de får arbeta med undervisning och förklara vad cancer eller HIV är och vad det beror på och att detta mycket kan bero på att den äldre generationen har sämre utbildning (och därmed sämre sjukdoms/vård-kunskaper). Det är ett intressant ”problem” som i alla fall jag upplever inte är lika stort i Sverige.

Generella upplevelser under dagen (och sedan vi kom hit) är att ”prevention, promotion, quality, development” och att ”health” återkommer mycket och ofta. Det är otroligt fokus på hälsa och ”hälsobyggande”. Jag tycker det är mycket bra och imponerande och tror mycket på det. Detta gäller även universitetet generellt som har både rök- och alkoholförbud på campus. Det finns gratis aerobics på kvällarna, flertalet löpspår och sjöar att springa runt, många utomhusgym, fotbollsplaner, basketplaner, tennisplaner, boxningsringar, inomhusgym med pass, m.m. Varje morgon och kväll ser man många studenter träna och varje kväll är det folk som spelar olika sporter på planerna. Jag vet inte om det beror på att de thailändska studenterna tränar mer, eller om det är för att fler tränar utomhus här (så att man ser dem) än i Lund, men min upplevelse att studenterna här tränar mer (och är smalare) än i Sverige. Det är väldigt medryckande och det är ju positivt även för oss.

Nära dormitory finns en sjö som både jag och Olof har sprungit runt (jag går, pga rehab efter min fraktur, efter inrådan från min fysioterapeut.. Dom skulle byta namn i Sverige väl? Fysio låter ju mer pepp än sjukgymnast ;) Dock! Runt den sjön, som är cirka en km, finns TRE utomhusgym. Och med jämna mellanrum sitter så här käcka skyltar uppsatta (dom flesta är dock på thai). Pepp! Sverige, häng på hälsohypen! Det tror jag är kostnadseffektivt om något! (Friskare, starkare, gladare..)

Sa plastic = Plastsjön

En annan intressant aspekt som kommenterats några gånger här är klimatet och problematiken kring den förhöjda temperaturen. Jag kan tänka mig att det påverkar mycket mer här än hemma och det är därför detta diskuteras mer här. Det är varmare och det leder ju till torka. Vilket leder till att det är svårare att odla. Vilket leder till färre jobb. Vilket leder till att människor flyttar från byarna. Otroligt intressant och viktigt.

 

En annan intressant iakttagelse är ju det lilla vi har sett hittills från utbildningen här. Vi kan inte nog understryka vänligheten och omhändertagandet thailändarna (och övriga utbytesstudenter) ger oss. De (studenter, lärare, ända upp till vice dekanus som gav mig information så sent som 23:30 via facebookmeddelande igår) är så otroligt snälla och erbjuder sig hela tiden att hjälpa om vi skulle behöva. 

Idag var vi på ännu ett (denna gången formellt) välkomnande med alla avdelningschefer på fakulteten. Det kom även representanter från sjukhuset bara för att välkomna mig och Olof. Det togs bilder och vi fick välkomstgåvor. Det är överväldigande hur väl mottagna vi är här, både av universitetet och studenterna.

Läs gärna från deras hemsida här 

Beträffande föreläsningarna är det stor skillnad mot Sverige. Bara wai-hälsningen (sätta händerna emot varandra och nicka med huvudet) man gör mot varandra när man hälsar här tycker jag är otroligt respektfullt och härligt. Det visar ju tydligt på att ”jag ser dig, hälsar på dig och bugar inför dig” på ett tydligare sätt än hemma. Att kalla lärarna för Ajarn är också fint. Man avslutar också meningarna med ka/krap för att visa sin vördnad för någon. Man kan även lägga till ett Pi framför namnet på den som är äldre än en själv och ett Nong framför en yngres namn. När föreläsaren kommer in är det genast någon student som erbjuder sin hjälp med datorn eller att dela ut hand-outs. Ingen sitter med mobilen, ingen pratar. Föreläsaren serveras alltid kaffe och vatten av en anställd och även studenterna får detta på en liten bricka vid vissa tillfällen. Det fotograferas även under föreläsningarna. Det är även fint att studera med studenter från andra länder. Under föreläsningen beskriver vi ofta skillnaden mellan våra länder vilket är väldigt lärorikt.

Respekten är så väldigt påtaglig här tycker jag. Hur man hälsar, viljan att hjälpa och hur man pratar. Så här var det ju säkert i Sverige också för ett tag sedan, men jag önskar nog att vi kunde vara lite vänligare och mer respektfulla mot varandra även hemma.

 På kvällen bjöd kinesiskorna oss och några ajarn på kinesisk afton där de lagat traditionell, kinesisk mat. Det var oerhört gott och trevligt. Vi lärde varandra olika fraser på varandras språk, utbyte erfarenheter och vi fick äntligen bukt på allas namn. Här har alla både ett thailändsk namn och ett engelskt namn, för att underlätta. Att kinesiskorna kan ha både ett kinesiskt, ett thailändsk och ett engelskt namn kan vara ganska förvirrande. Vi lär oss något nytt varje dag! Och nervositeten inför ”Sverige-kvällen” växer…

Ellen