Fingervisning, hundskall och ödlebajs

Dag två i byn. Idag sågs vi direkt vid minibussen kl 08. Lärarna kör i egna bilar. Framme i byn hölls dagens genomgång. Ledaren (varje dag är det en av studenterna som är ledare för gruppen, för att träna ledarskap) för dagen fick en uppläxning av läraren eftersom hon tydligen var dåligt förberedd. Allas händer observerades också av läraren för att se så att vi var rena, fina och inte hade nagellack kan jag tro. Än en gång gick vi igenom kartan och fick veta att dagens fokus låg på intervention och utvärdering av tidigare påbörjade interventioner. Studenterna arbetar två och två, med två lärare som handledare till oss alla, 8 studenter per handledare. Varje studentpar har två patienter/case (förutom jag och Olof som har fått en. Vi har hoppat in i deras kurs, dom har redan haft denna kursen i tre veckor så vi kommer mitt i). Det delades ut utvärderingsformulär där de ska utvärdera empowerment, stress och ADL. Som sagt, mycket fokus på hälsa, empowerment och utvärdering – förbättring. Och dagliga reflektioner. Vi tycker det verkar vara ett bra system.

3P - papper, penna, paraply. Jag trodde knappt dom menade allvar med att vi ska försvara oss med dem, men tydligen blev en av studenterna biten och jagad av en hund förra veckan, så vi får hålla oss på vår vakt.

Visning av våra händer för arjan

Vi fick följa med de två studenterna som hade samma case som vi, mannen vi även träffade igår. Idag var vi dock utrustade med ett ordentligt anamnes-formulär som vi betade av. Vi kontrollerade även hans vitala parametrar. Det är skönt att man får gott om tid med patienterna, vi satt säkert med honom i två timmar och pratade och mätte. Efter det gick vi tillbaka till samma kvinna som igår, och lade om såret på nytt.

Dr Wilawan tar blodtrycket på Olof, för att visa oss deras blodtrycksmanschett som ser lite annorlunda ut än våra. Blodtrycket mäts precis som i Sverige i mmHg, fast till skillnad från Sverige innebär det här verkligen millimeter kvicksilver.

På vägen tillbaka fick vi åka med i Dr Pulsuk’s bil eftersom hon ville visa oss en PCU, Primary Care Unit. Det var intressant, många britsar på liten yta, där var inga patienter just då eftersom vi kom mitt i lunchtid, men vi ska få gå bredvid på samma PCU vid senare tillfälle. Kul!

Den här damen var väldigt arg och hon och hennes vänner skällde högt när vi gick förbi. Kan det bero på klänningen?

Efter det bjöd Dr Pulsuk oss på lunch för andra dagen på raken och innan vi blev fria för självstudier fick vi en uppgift, ett kapitel i en bok vi ska läsa. Det är en tjock en, ”foundations of nursing in the community, community-oriented practice” av Stanhope och Lancaster. Spännande! Dags att sätta tänderna i den och börja sammanfatta och förbereda en omvårdnadsplan för vårt case här (som vi ska presentera i tre timmar..).

Intressanta skillnader är att vi har skolbuss här. Minibussar som kör sjuksköterskestudenterna till deras praktikplatser, både om de ska till ett annat sjukhus än universitetssjukhuset eller som för oss, ut till någon by.

En annan intressant aspekt är ju den familjefokuserade omvårdnaden som är stor här. Inte bara att man bryr sig om hur hela familjen mår och inte bara patienten (i journalen vi använder är en av punkterna att rita upp släktträdet). Sjuksköterskorna lägger mycket tid på att utbilda anhöriga att ta hand om den behövande. Exempelvis gymnastik, säng-vändning, byta kost vid diabetes eller som idag, att använda perkussion för att lösa slem i lungorna. Det är liksom familjen som sköter mycket av omvårdnaden. Hälsovolontären kommer kanske två ggr i veckan och patienten går på läkar-besök varannan månad. Sjuksköterskan inom community care har hand om 1000 patienter (hörde vi fel?) så jag är lite osäker på hur ofta hon har möjlighet att titta förbi mer än nödvändigt. That's it. Jag försökte luska i vad som händer när då en måste stanna hemma och vårda, vem som då arbetar och kan tjäna pengar till familjen? Det är lite oklart för mig fortfarande men det funkar liksom bara så. Blir en sjuk måste en annan stanna hemma och vårda denne. Ska luska vidare i detta.

Som Olof beskrev i tidigare inlägg är det alltså ett helt annorlunda upplägg här; praktik varvat med självstudier, varvat med grupparbete genom case, varvat med ledarskapsförberedelser inför den dagen man ska styra över gruppen, osv. Utvärdering utvärdering utvärdering och diskussion över planer, förväntat resultat och reellt resultat. Eftersom vi bara har tre veckor kvar på kursen (innan vi går över till mödra- och barnhälsovård) så förbereder sig studenterna inför nästa onsdag, då vi ska arrangera ett bymöte där vi ska implementera de omvårdnadsplaner vi startat. Det är ett stort möte med byöversten, hälsovolontärer, representanter från närmsta PCU och byborna själva. Studenterna, vi, ska då informera och förklara vad vi har gjort och vad planen är och hur de ska upprätthålla den och vikten av detta. Det låter fantastiskt! Jag och Olof är imponerade och glada över att man här verkligen reflekterar över det man gör, varför man gör det och hur och om, man ska fortsätta göra det och om det krävs någon förbättringsåtgärd. Samt att vi arbetar för att arbetet vi studenter har/kommer starta fortgår även när vi inte längre kommer och hjälper till. Därav att hälsovolontärerna och representanter från PCU ska delta. Häftigt! Bra!

Nu på eftermiddagen hade vi case-möte i "cafeterian" med våra medstudenter som har samma patient som vi. Vi utbytte information och diskuterade omvårdnadsplaner. Allting är ju annorlunda här och när vi satt och studerade så var det inte så att en fågel flög förbi och råkade bajsa på en, utan en ödla sprang förbi i taket och råkade pricka in en av klasskamraternas papper..

Ellen

Första praktikdagen!

30/1 2013 Äntligen kom så dagen då vi fick påbörja vår praktik. Vi träffade Dr. Wilawan på fakulteten och hade ett kort samtal utanför hennes kontor. Därefter förde hon oss till en föreläsningssal där vi fick träffa resterande medlemmar av den grupp som vi ska göra vår praktik tillsammans med. Vi hade en kort introduktionsföreläsning, till större delen på thai med inslag av engelska, där dagens agenda lades upp. Vi fick även se en enkel karta över den by som vi skulle besöka.

Arbetskläder: finbyxor, skjorta och paraply - att försvara oss mot gatuhundar med. Detta är även våra rosa, fina cyklar.

Klasskamrater

Skolbuss

Strax därefter gick vi ner till minibussen och kördes iväg mot stadens utkanter där byn låg. Det var ett litet samhälle med trånga gränder som ockuperades av rusande motorcyklar, kringflackande hundar och en och annan höna. Dr. Wilawan förklarade att byn en gång i tiden hade legat avskilt på landet men i och med Khon Kaens utbredning hade den växt samman med staden.

Klassen och Dr Wilawan, framme i byn.

Som första patient fick vi möta den man som vi senare ska skriva ett patientfall om. Det var en man i 60-årsåldern med hypertension, diabetes typ II och några andra åkommor som gjorde livet lite svårare för honom. Vi satt och pratade lite försiktigt med honom samtidigt som ett par thailändska studenter fick översätta (och därmed öva sin engelska).

Efter detta gick vi vidare till en gårdsplan där en grupp sjuksköterskestudenter från en annan skola ledde ett gymnastikpass för några äldre och handikappade personer från byn. Stämningen var på topp bland både studenterna och byborna medan övningarna pågick.

Senare träffade vi en äldre kvinna som tidigare var diagnostiserad med Alzheimer och nu hade drabbats av en svår stroke. Kvinnan var helt sängliggande och kunde inte på något sätt kommunicera. En av våra medstudenter berättade för oss att hennes dotter tog hand om henne men att vården nu var helt palliativ. Hon passade även på att berätta lite om de omvårdnadsråd de hade gett till dottern, t.ex. att mata henne med ägg för att stävja de ödem hon hade. Kvinnan hade svårt att äta och var gravt undernärd som följd. Hon hade dessutom ett djupt trycksår på skinkan som Dr. Wilawan rensade och la om. Den stackars tanten rörde inte en min när nekrosen klipptes bort.

Tillbaks på skolan spenderade vi först lite tid med Dr. Wilawan för att lägga upp schemat inför de kommande veckorna. Därefter fick vi sitta och lyssna på thaistudenternas genomgång av dagen och hur deras planerade omvårdnadsåtgärder hade fallit ut. Det gav en intressant reflektion trots att nästan allt som sades var på thai (Dr. Wilawan översatte en del för oss).

Praktiken här är upplagd på ett sätt där man spenderar halva dagen i skolan. Arbetet som görs där är främst uppläggning av omvårdnadsplanen och sen utvärdering av planen när den har blivit satt i verket. Detta skapar ett mervärde av praktiken och ger en akademisk bas som jag ibland tycker saknas när man är på en stressad avdelning i Sverige och utför moment med liten eller ingen reflektion efteråt. Det är svårt att inte fundera på vad det är vi lär oss under VFU i Sverige. Lär vi oss bara att göra, eller lär vi oss att tänka också?

Olof

Första föreläsningarna, formellt välkomnande och kinesisk afton

Igår började det vi egentligen är här för att göra. Introduktionsveckan är slut och igår hade vi våra första föreläsningar. Vi är här för att läsa "verksamhetsförlagd utbildning inom öppna vårdformer inklusive mödra- och barnhälsovård", "verksamhetsförlagd utbildning inom hemsjukvård" samt att påbörja datainsamlingen inför vår kandidatuppsats. Vi börjar med praktiken inom öppna vårdformer, här kallat community care.

Vi började kl 09. Mötte upp två av de kinesiska studenterna och hade sällskap på cykel till skolan. Det var en föreläsning om Thai health care and nursing service system för oss och de sex kinesiskorna. Oerhört intressant, pedagogiskt och bra. Dr. Pulsuk höll i föreläsningen. Hon förklarade hur Thailand och sjukvårdssystemet är uppdelat i allt från provinser (jangwat), till distrikt (amphoe), till subdistrikt (tambon) till byar (muban) och till hushåll/familjer. Hon förklarade även att sjuksköterskan arbetar efter fyra ”levels” inom hälso- och sjukvården: kurativ vård, hälsofrämjande, sjukdomsförebyggande och rehabiliterande. Hon skrev även hur man kan applicera dessa fyra, olika mycket, beroende på var man arbetar. Hon förklarade även vad det finns för sjukvård, allt från specialistvård på specialistsjukhus till vanliga sjukhus, till primärvård till hälsofrämjande- och förebyggande åtgärder i byarna. Hon förklarade även att här är det vanligt att inte bara kärnfamiljen utan även ”extended family”, släkten, ofta kommer och hälsar på sina sjuka släktingar, vilket kan vara upp till tio anhöriga på besök samtidigt (hemma har jag upplevt att personalen ser det som ett problem, här ser man det som en tillgång, så länge det inte stör vården eller säng-grannarna). Innan var det vanligt att man bodde tre generationer tillsammans i hemmet och tog hand om varandra. Nu är det inte lika vanligt förekommande men finns kvar, framför allt i regionen där vi är. Det är även vanligt att föräldrarna tvingas flytta för att arbeta och lämnar barnen till sina mor- och farföräldrar.

Föreläsningssal

Sex av de kinesiska utbytesstudenterna, Dr Pulsuk och vi.

Förutom den "vanliga" sjukvården arbetar man även genom ”osomo”-system som är hälsovolontärer i byarna. Man rekryterar hälsovolontärer som är människor som vill hjälpa till. De behöver inte vara utbildade inom vård utan kan inneha lokal kunskap och en vilja att hjälpa till. Det kan vara allt från att hjälpa till att finna mat till att vårda någon eller hänvisa till annan instans om det inte går att lösa på plats. Hon förklarade även de olika sjukförsäkringarna och rätten till sjukvård som alla har, kostnaderna ska inte vara ett hinder för att få hälso- och sjukvård. Det finns tre olika försäkringar, en för offentligt anställda, för privatanställda och den informella sektorn (resten av den thailändska befolkningen, de flesta tillhör den här). Den informella sektorn har ett ”UC Gold Card” och lyder under ”the 30 bath system” som innebär att ett besök ska kosta 30 bath men vara gratis för barn under 12 år, personer över 60 år, för de som lever i fattigdom, hälsovolontärer och munkar. 86% av den thailändska befolkningen har ett Universal Coverage Gold Card och 25% har kvalificerats för ett Gold Card med fri vård.

 

Distributionen av vård är dock fortfarande ett av de största problemen och det är stor skillnad från Bangkok och andra provinser (Det finns fler läkare i Bangkok). Andra problem är att många läkare är specialister och inte allmänläkare och arbetar därmed på specialistsjukhus. Ett annat ovant problem för mig, är att Thailand inte har ett effektivt, fungerande transportsystem för akuta transporter. De har tät trafik och ambulanserna har svårt att komma fram (bilarna flyttar inte på sig för ambulanser på samma sätt som i andra länder).

Efter lunch, hade vi föreläsning med Dr. Julaporn. Hon talade om ”Patient and family responses to the critical care: Psychological problems”. Det var intressant och särskilt med tanke på att vi precis har läst “Omvårdnad med inriktning somatisk vård” och haft föreläsningar om ”Vad barn behöver veta” och bemötande var det väldigt kul att kunna relatera till och diskutera och jämföra med deras lokala rekommendationer här (som liknar våra). Något som skiljer sig mycket från Sverige är dock religion och utbildning. Ajarn Julaporn (här tilltalar alla studenterna lärare med [adjan] innan deras namn. Det betyder lärare) beskrev att eftersom man tror på karma och ”what goes around comes around” så är det lätt att tro att sjukdomen har kommit av en anledning (än den patologiska). Att barnet (i det här fallet) har gjort något dumt (nu eller i ett tidigare liv) och därmed får sjukdomen. Hon berättade att de får arbeta med undervisning och förklara vad cancer eller HIV är och vad det beror på och att detta mycket kan bero på att den äldre generationen har sämre utbildning (och därmed sämre sjukdoms/vård-kunskaper). Det är ett intressant ”problem” som i alla fall jag upplever inte är lika stort i Sverige.

Generella upplevelser under dagen (och sedan vi kom hit) är att ”prevention, promotion, quality, development” och att ”health” återkommer mycket och ofta. Det är otroligt fokus på hälsa och ”hälsobyggande”. Jag tycker det är mycket bra och imponerande och tror mycket på det. Detta gäller även universitetet generellt som har både rök- och alkoholförbud på campus. Det finns gratis aerobics på kvällarna, flertalet löpspår och sjöar att springa runt, många utomhusgym, fotbollsplaner, basketplaner, tennisplaner, boxningsringar, inomhusgym med pass, m.m. Varje morgon och kväll ser man många studenter träna och varje kväll är det folk som spelar olika sporter på planerna. Jag vet inte om det beror på att de thailändska studenterna tränar mer, eller om det är för att fler tränar utomhus här (så att man ser dem) än i Lund, men min upplevelse att studenterna här tränar mer (och är smalare) än i Sverige. Det är väldigt medryckande och det är ju positivt även för oss.

Nära dormitory finns en sjö som både jag och Olof har sprungit runt (jag går, pga rehab efter min fraktur, efter inrådan från min fysioterapeut.. Dom skulle byta namn i Sverige väl? Fysio låter ju mer pepp än sjukgymnast ;) Dock! Runt den sjön, som är cirka en km, finns TRE utomhusgym. Och med jämna mellanrum sitter så här käcka skyltar uppsatta (dom flesta är dock på thai). Pepp! Sverige, häng på hälsohypen! Det tror jag är kostnadseffektivt om något! (Friskare, starkare, gladare..)

Sa plastic = Plastsjön

En annan intressant aspekt som kommenterats några gånger här är klimatet och problematiken kring den förhöjda temperaturen. Jag kan tänka mig att det påverkar mycket mer här än hemma och det är därför detta diskuteras mer här. Det är varmare och det leder ju till torka. Vilket leder till att det är svårare att odla. Vilket leder till färre jobb. Vilket leder till att människor flyttar från byarna. Otroligt intressant och viktigt.

 

En annan intressant iakttagelse är ju det lilla vi har sett hittills från utbildningen här. Vi kan inte nog understryka vänligheten och omhändertagandet thailändarna (och övriga utbytesstudenter) ger oss. De (studenter, lärare, ända upp till vice dekanus som gav mig information så sent som 23:30 via facebookmeddelande igår) är så otroligt snälla och erbjuder sig hela tiden att hjälpa om vi skulle behöva. 

Idag var vi på ännu ett (denna gången formellt) välkomnande med alla avdelningschefer på fakulteten. Det kom även representanter från sjukhuset bara för att välkomna mig och Olof. Det togs bilder och vi fick välkomstgåvor. Det är överväldigande hur väl mottagna vi är här, både av universitetet och studenterna.

Läs gärna från deras hemsida här 

Beträffande föreläsningarna är det stor skillnad mot Sverige. Bara wai-hälsningen (sätta händerna emot varandra och nicka med huvudet) man gör mot varandra när man hälsar här tycker jag är otroligt respektfullt och härligt. Det visar ju tydligt på att ”jag ser dig, hälsar på dig och bugar inför dig” på ett tydligare sätt än hemma. Att kalla lärarna för Ajarn är också fint. Man avslutar också meningarna med ka/krap för att visa sin vördnad för någon. Man kan även lägga till ett Pi framför namnet på den som är äldre än en själv och ett Nong framför en yngres namn. När föreläsaren kommer in är det genast någon student som erbjuder sin hjälp med datorn eller att dela ut hand-outs. Ingen sitter med mobilen, ingen pratar. Föreläsaren serveras alltid kaffe och vatten av en anställd och även studenterna får detta på en liten bricka vid vissa tillfällen. Det fotograferas även under föreläsningarna. Det är även fint att studera med studenter från andra länder. Under föreläsningen beskriver vi ofta skillnaden mellan våra länder vilket är väldigt lärorikt.

Respekten är så väldigt påtaglig här tycker jag. Hur man hälsar, viljan att hjälpa och hur man pratar. Så här var det ju säkert i Sverige också för ett tag sedan, men jag önskar nog att vi kunde vara lite vänligare och mer respektfulla mot varandra även hemma.

 På kvällen bjöd kinesiskorna oss och några ajarn på kinesisk afton där de lagat traditionell, kinesisk mat. Det var oerhört gott och trevligt. Vi lärde varandra olika fraser på varandras språk, utbyte erfarenheter och vi fick äntligen bukt på allas namn. Här har alla både ett thailändsk namn och ett engelskt namn, för att underlätta. Att kinesiskorna kan ha både ett kinesiskt, ett thailändsk och ett engelskt namn kan vara ganska förvirrande. Vi lär oss något nytt varje dag! Och nervositeten inför ”Sverige-kvällen” växer…

Ellen 

Cooking with Ella

Morgonstund har guld i mun påstås det. Idag började vi tidigt och följde med Ella till en morgonmarknad halv 8. Samtidigt som vi begav oss ut pågick det ett marathon runt stan och inne på campus. Vi snackade innan om att anmäla oss till den lilla rutten på drygt 4 km, men det glömdes helt enkelt bort. Själva marathonet började kl 05:00 för att komma undan värmen mitt på dagen. Istället nöjde vi oss med att gå förbi och ta några bilder på löparna.

Faculty of Art hade tagit ut ett trumset och instrument och hade ett hejar-band. Själva ropade vi -Susu! Som tydligen betyder kämpa!

Det finns gott om gatuhundar här.

Morning market!

Sai-bat till vardags.

Vi köpte även frukost på vägen hem. Tofumjölk med bönor och gelé och rice bbq.

Framme på morgonmarknaden köpte Ella lite fisk och grönsaker som vi skulle använda senare till lunch. Vi gjorde även en avvikare till en närbutik för att få tag på kött. Väl hemma igen passade vi på att fördjupa oss lite i kursplanen och vårt ”learning agreement” så att vi känner oss redo för den kommande veckan. Jag kände att jag fick lite mer kött på benen men mycket av innehållet i kursplanen kan vara svårt att applicera på vår thailändska VFU. I alla fall så är det något vi kommer diskutera med våra handledare i veckan som kommer. Så jag känner mig tämligen säker på att vi kommer få en väldigt givande praktik.

Då det var dags för lunch gick vi upp till Ella på sjätte våningen. I hennes lilla studentrum började vi tillaga maten. Det blev Tom Yum med ris och ytterligare en rätt av fläsk. Det var med stort intresse vi föreberedde råvarorna och jag ställde många frågor angående ingredienserna.

Tom yum

Pad ka paw och tom yum

Resultat blev förmodligen den godaste rätten vi ätit sen vi kom till Thailand. Mitt intresse för thailändsk matlagning ökade avsevärt iom denna måltid och jag hoppas nu på en upprepning av tillfället.

Efter lite pingis med den femfaldiga medaljmästaren Ella blev vi ikväll bjudna på restaurang av Kun (den andra utbytesstudenten som var i Lund under vintern) och hennes familj. Vi åt vid sjön, Bueng Kaen Nakhon, på en restaurang på pålar i vattnet. Både vackert, gott och trevligt. Sonen beställde in bröd som han matade fiskarna med, meterstora fiskar. Efter det tog vi en promenad i en minipark som hade utomhusbio och sedan visade dom oss runt på Grand Plaza. Mycket trevligt.

En tur till staden och larvprovning

Efter en intensiv vecka med många aktiviteter så kom till slut helgen. Inför lördagen var dock både Ellen och jag konfunderade över vad vi skulle hitta på. Runt campus tyckte jag redan att vi hade sett allt, så mitt förslag var att vi skulle göra ännu ett försök att besöka en av de två sjöarna i stan. Strax innan lunch tänkte vi ge oss av, men medan vi gjorde oss redo ringde Ellens telefon. Det var Apinya, vicedekanus på fakulteten. Hon ringde för att hon hade hört om en olycka där utbytesstudenter var inblandade, och ville försäkra sig om att vi mådde bra. Vi meddelade att så var fallet och Ellen passade på att berätta om vår dagsplan. Apinya berättade då att de hade tänkt ta oss till sjön vid ett senare tillfälle så att det vore bättre om vi kunde hitta på något annat istället, kanske på campus. Staden lockade dock så mycket att vi bestämde oss för att besöka en marknad istället.

Sagt och gjort tog vi en taxi från dormitory och bad chauffören köra oss till Kosa hotell, som enligt kartan var i närheten av den tänkta marknaden. Väl framme fick vi uppleva en något mer turistanpassad del av Khon Kaen. Västerlänningarna var det här rikligt om, tillsammans med de typiska pubarna som serverade öl och English Breakfast kunde vi även finna en galleria med Starbucks och KFC. Eftersom varken Ellen eller jag fann detta särskilt lockande begav vi oss snart vidare för att finna marknaden.

Vi gick några kvarter och fann snart en marknad. Den verkade dock inte riktigt ha kommit igång och det enda som vi såg till försäljning var allehanda matvaror, av mer eller mindre exotisk karaktär.

Levande mat! Sköldpaddor, ål, fisk, fågel..

Konfunderade över vad vi skulle hitta på härnäst bestämde vi oss för att ta oss till National Museum, i den norra delen av staden. Vi haffade en taxi och tio minuter och 40 baht senare var vi framme. 

National Museum ställde ut arkeologiska fynd, på främst religiösa föremål, och gav en kort beskrivning av Thailands historia, från stenåldern till nutid. Även om muséet var enormt till yta och trädgård, så var själva utställningen väldigt sparsam. Vi spenderade troligen inte mer än 20 minuter där innan vi hade sett det mesta.

Bredvid muséet hade vi sett en skylt till en vegetarisk restaurang, och eftersom klockan var en bra bit efter lunch bestämde vi oss för att äta.

Maten vi fann där var till belåtande för oss båda och med energinpåfyllningen bestämde vi oss för att göra ännu ett försök till att finna en marknad. Eftersom det i dessa delar av stan går väldigt få taxibilar började vi långsamt gå ner mot områdena som kartan visade att marknaderna skulle finnas.

På vägen gick vi förbi ett antal polisbyggnader och då vi kom fram till ett litet café tog kaffesuget i mig över. Vi gick in och satte oss i cafét som hette ”Cops & Cups”. Jag beställde en kopp kaffe men Ellen hoppade över. Medan vi väntade på kaffet kom de fram och gav oss varsin kopp te, förvånad över denna vänlighet tackade vi och drack. Strax kom mitt kaffe och servitrisen passade även på att ge oss en sockerkakeliknande bakelse. Det var minst sagt en udda känsla att få ett sånt vänligt bemötande av några totala främlingar.

Fikade till ljudet från skjutbanan.

Efter kaffet begav vi oss vidare ner mot centrum och efter en längre stunds promenad fann vi oss framför en marknad. Detta visade sig snart vara samma marknad som vi hade varit på några dagar tidigare, men vi gick ändå glatt runt och tittade på varorna.

Standardkommentar nr 2: -Det boooooorde vara här.

Krafterna började dock snart tyna så vi bestämde oss för att ta en taxi hemåt.

På kvällen följde vi med Ella till en kvällsmarknad på campus.

Larvpeppen!

Vi gick runt och tittade och åt även middag där. Det kändes som ett bra avslut på dagen.

Olof